Från vikingatid till dagens Nacka

Nac­ka var inte särskilt tät­be­folkat för några hun­dra år sedan. Gus­tav Vasa star­tade man­u­fak­tur­er och kvarnar på 1500-talet och fly­t­tade hit Hos­pi­talet. Senare präglades kom­munen av de sto­ra indus­tri­er­na som styrde och ställde i kom­munen. Salt­sjöbanan bety­dde myck­et även för den indus­triel­la utveck­lin­gen. Närheten till det expander­ade Stock­holm var påtaglig. Huvud­staden nag­gade Nac­ka i kan­ten – men lyck­ades inte sväl­ja hela kommunen.

De förs­ta besökar­na i det som idag är Nac­ka var troli­gen säljä­gare några tusen år före vår tideräkn­ing. De utforskade, fiskade och jagade i en ogästvän­lig ytter­skärgård som ska­pades under den senaste istiden.

Mälaren var en vik i Öster­sjön och Nackas högs­ta top­par var öar – t. ex. Henriksdals­berget, 57 meter över havet och Sickla­berget i Jar­laberg, 72 m. Stenålders­bosättningar har hit­tats 25 meter över havet i Älta (Högmora­vägen 23 i Älta) och Erstavik.

Så småningom höjde sig allt­mer av det som skulle bli vår hemb­ygd ur havet och vid vikinga­tidens slut runt år 1000 var havs­ytan endast 5 m högre än idag. På väs­tra Henriksdals­berget finns rester av en stor forn­borg från den tiden. Där fanns san­no­likt en vård­kase som tän­des när det var fara å färde. Kanske var den tidigt en del av försvaret in mot det rika Mälaren och det som senare skulle bli Stock­holm. Bor­gen skadades svårt vid bygget av reningsverket.

Senast under vikingati­den fanns boplatser och gravfält så nära Hen­riks­borg som i Jär­la och vid Sto­ra Sick­la, unge­fär där byg­gvaruhuset idag lig­ger. Då var det seglings­bart över vat­ten­dra­gen rakt österut från Sick­la ända ut till  Baggens­fjär­den och dagens Salt­sjöbaden. Det var allt­så en snab­bare och rakare väg till havet än genom Sku­rusun­det norr om dagens Sick­laö. En av de störs­ta vikingaskat­ter­na i länet hit­tades vid Finnboda.

Kung­shamn, på väs­tra sidan av Sku­rusun­det nor­ra myn­ning, ans­es ha var­it en sam­lingsplats för de krigsskepp som ing­ick i den så kallade ledun­gen under slutet av vikingati­den och medelti­den. Ledun­gen kallades skyldigheten i land­skap­sla­gar­na att stäl­la upp som man­skap eller med skepp för att till­sam­mans med sveakun­gen eller någon lokal kung sky­d­da de egna far­vat­tnen eller dra i krig. Kun­gens flot­ta sam­lades då vid Kung­shamn. Det ans­es ha skett t. ex. när Erik den Helige sam­lade sin flot­ta på 1150-talet för att kri­ga i dagens Fin­land. Även den dan­s­ka flot­tan har sam­lats här vid angrepp på Stock­holm på 1400- och 1500-talen.

Intill Kung­shamn lig­ger Sveriges och Dan­marks hol­mar – med oklar bety­delse. Nam­net Sveriges holme kan eventuellt hän­ga ihop med att här gick gränsen mel­lan Sveala­gen  och Stock­holms rätt.

För att försvara det rika Mälaren byg­gdes allt­fler befäst­ningar vid Norrström, norr om dagens Gam­la stan. Så småningom grun­dades Stock­holm av Birg­er jarl år 1252. Fientli­ga flot­tor från Est­land och Kare­len — men oftast dan­s­ka, seglade för­bi Sick­laön under angrepp mot staden. Nam­net Dan­viken kan bety­da dan­er­nas vik. Orsak­en kan vara att den danske kun­gen, Kris­t­ian Tyrann, låg här med en flot­ta år 1520 i sam­band med Stock­holms blod­bad. På sam­ma sätt tros Finn­bo­da ha sitt ursprung i fin­s­ka bosätt­ningar. Kvarn­hol­men har, av sam­ma skäl, het­at Finnsö, efter fin­län­dare och Häst­holmen – efter häst­handlare från Estland.

Nac­ka var myck­et glest befolkat under de kom­mande århun­drade­na och Nac­ka och Söder­malm (eller Åsön som det då hette) var länge båda otill­gängliga – det var sam­ma bran­ta bergs­kedja från nor­ra Söder­malm till nor­ra Nacka.

Ända fram till 1810 tog Stock­holm upp tull av de väg­farande vid Danviks­tull, stadens min­s­ta tull­station på gränsen till dagens Nac­ka. Men det mes­ta av trafiken öster­ifrån kom anti­n­gen sjö­vägen och passer­ade norr om Danviks­tull eller gick vinter­tid över isar­na, söder om Sick­laön. Från skärgår­den kunde man då med häst och släde fär­das över isen från Duvnäsviken över Sickla­sjön, Järla­sjön och Ham­mar­by sjö till Vinter­tullen, nedan­för Sofia kyr­ka på Söder­malm. Den sjö­vägen blev för grund för båt­trafik senast på 1200-talet.

Gus­tav Vasa påverkade Nac­ka myck­et på 1500-talet och det bör­jade med Dan­vikens hos­pi­tal – se särskild artikel.

Plat­sen där Gus­tav Vasa grun­dade kvarnar­na och fab­rik­er­na vid Nack­as­tröms vat­ten­fall gav området dess namn – Nac­ka efter bergsnack­en intill.

Nac­ka ström bil­dar tre for­sar på sin väg från Dammtorps­sjön till Järla­sjön (i trak­ter­na kring Hellas­gården vid Källtorps­sjön). Det­ta var de förs­ta fab­rik­er­na i Nac­ka och här tillverkades bl.a. byggnads­smide, hus­geråd, red­skap, spik, kät­ting och mässings­knappar till sol­da­ter­nas uni­former. Det fanns ock­så krut- och mjölk­varnar och en såg.

På Sick­la gård (där bygg­varuhuset idag lig­ger) fanns på 1700-talet ett s.k. kattuns­tryckeri för tryck på bomulls­tyg till klän­ningar,  som var väldigt populära.

Här lig­ger en del av Nackas tidi­ga industri­minnen utefter Älta­vägen mel­lan Hellas­gården och Sick­la. En del byg­gnad­er finns kvar. Den gam­la kyrkan är bor­ta – men kyrko­gården är kvar. Vid vägen lig­ger ock­så en stor gul byg­gnad med myck­et snickar­glädje som var bostads­hus för anställ­da på Nac­ka Gård.

Fler fab­rik­er fly­t­tade till eller grun­dades vid kuster­na runt Hen­riks­borg – här fanns inga bestäm­melser som begrän­sade var fab­rik­er­na byg­gdes eller vad de släppte ut. Tidigt kom en kim­röks­fab­rik och flera beck­bruk (bl.a. för att täta skepp). Men det var ont om odlings­bar mark mel­lan bergen vilket för­dröjde befolkningstillväxten.

Sick­laön är hela området från Dan­viken till Sku­rusun­det – norr om Jär­lasjön och Duvnäs.

Under medelti­den till­hörde Sick­laön Sol­na sock­en,  men hörde därefter en kort tid till Stock­holm innan hela ön don­er­ades till Dan­vikens hos­pi­tal av Gus­tav Vasa på 1550-talet.

På Sick­laön låg då några skärgårds­torp. Nam­net Sick­la bety­der sidlänt ställe där vatt­net kom­mer fram eller träskmark.

På 1700-talet hörde området till­sam­mans med Åsön (Söder­malm) till Brännkyr­ka söder om Stock­holm (huvud­staden bestod då enbart av Gam­la Stan).

I bör­jan av 1800-talet bodde bara runt 200 per­son­er på Sick­laön och då utgjorde de boende på Dan­vikens hos­pi­tal en stor andel.

På Åsön, som senare blev Söder­malm, växte bebyggelsen långsamt österut och nådde  Ham­mar­by sjö, som in på 1900-talet ännu var en lantlig idyll. Här byg­gde den så kallade Skepps­broad­eln fina vil­lor i Sick­la­trak­ten. All­tefter­som ång­bå­tar­na bör­jade trafik­era Nackas kuster växte exk­lu­si­va som­mar­vil­lor upp där ock­så. Det var lagom avstånd från staden och sam­tidigt bra kom­mu­nika­tion­er så fram­förallt famil­je­fadern kunde resa fram och till­ba­ka till staden med båt.

Bredare än så här var inte Ham­mar­by sjö vid Dan­viksklip­pan i slutet av 1800-talet. Bakom Dan­vikens hos­pi­tal syns nu Salt­sjöq­varn som stod klar 1890. Från Folkun­ga­gatan på Söder­malm följde man min­dre gator tills man nådde Dan­vikens hos­pi­tal längst in i viken. Vägen österut fort­sät­ter runt Dan­viksklip­pan vid husen på bilden och ut mot Lugnet och Sick­la. Den här vägen var smal och slin­grig och sträck­an kallades Dan­viks krokar.  Det sades att trak­ten var till­håll för ”lös­dri­vare och annat slöd­der”, som ibland ställde till med över­fall och slagsmål.

På Dan­viksklip­pan låg en väderk­varn där man malde färg. Sten­grun­den finns fort­farande kvar.

I Lugnet drev Per Fil­ip Hier­ta (bror till Afton­bladets grun­dare) ett barn­hem och en sko­la för pojkar. Han fick ekonomiskt stöd från mån­ga håll t. ex. prins­es­san Euge­nie och operasånger­skan Jen­ny Lind. Sam­tidigt fick han kri­tik för sköt­seln av inrät­tnin­gen och behan­dlin­gen av pojkar­na men han försva­rades med argu­mentet att pojkar­na i alla fall inte bodde på gatan.

På bryg­gor­na runt Ham­mar­by sjö slet kvin­nor­na med tvätt som Per Anders Fogel­ström skil­drat i Mina dröm­mars stad. Här fanns ock­så bryg­gor för rod­dar­madamer­nas båtar och de förs­ta små ångslu­par­na. Anti­n­gen tog stock­hol­mar­na på sönda­gar­na en tur på Ham­mar­by sjö, för­lus­tade sig i Sick­la som kallades Östra Söders pär­la, eller for österut till t. ex. Nac­ka krog vid Nack­anäs, som hade gen­erösare utskänkn­ingsre­gler än krog­a­r­na i stan. Trak­ter­na österut var glest befolka­de och ansågs lantli­ga, rofyll­da och vackra.

Ut från staden sök­te sig ock­så stadens religiösa fritänkare (bland annat pietis­ter­na). De ankla­gades för att i Nac­ka kyr­ka ha haft egna gud­stjän­ster utan­för den enda, lagli­ga statskyrkan. Svaret från kun­gen, Fredrik I, var det så kallade kon­ven­tikelplakatet år 1726 som för­b­jöd all reli­gion­sutövn­ing som inte staten/kyrkan kon­troller­ade. På Dan­vikens hos­pi­tal spär­rades pietis­ter in efter­som de ansågs ha fal­lit i galen­skap genom sina ”religiösa förvillelser”.

Vägar­na i Nac­ka var länge smala, back­i­ga, kroki­ga och leri­ga eller dammi­ga, beroende på vädret. Myck­et av trans­porter­na gick sjövä­gen och över isar­na. Krog­ar och värd­shus fanns det gott om för dem som seglade, rodde, gick eller tog sig fram med häst och vagn.

I Finn­bo­da låg Finnebo Värd­shus. Hästhol­men (nuvarande Kvarn­hol­men) hade ett gäst­giveri på sin väst­si­da. Prästen och förestån­daren på Dan­vikens hos­pi­tal drev varsin konkur­rerande krog. Utefter Hästholmsvä­gen låg två krog­ar: vid Vilans sko­la fanns kro­gen Tap­pen och i Hen­riks­dal låg kro­gen Skansen.

Dock­ans krog låg längst in i Svin­der­sviken och någon kilo­me­ter län­gre ut mot Sku­ru hit­tade man Kungsbrokrog.

Krog­a­r­nas bäs­ta kun­der var de som reste till och från skärgår­den och havet. De fles­ta reste på vat­tnet eller isen. Runt krog­a­r­na växte byarna upp vid vat­ten­vä­gar­na. När järn­vä­gen kom bör­jade man byg­ga och star­ta indus­tri­er utefter järn­vä­gen i stället.

Den förs­ta kyrkan i Nac­ka (om man inte räk­nar Erstaviks kapell) byg­gdes 1697 och var en väldigt enkel träkyrka.

Fram till 1809 var alla skyldiga att gå i hög­mäs­san en gång i veck­an. Det var särskilt besvärligt för de boende runt Dan­viken, som inte fick gå i den när­belägna kyrkan inne  på Dan­vikens hos­pi­tal. Istäl­let måste de ta sig hela vägen till kapel­let vid Nac­ka ström, som byg­gdes på 1600-talet. Det blev mån­ga skriv­elser till  Kungl. Majt. där de boende bad att få slip­pa den lån­ga vägen till kyrkan. Till slut fick man till­stånd att gå i hos­pi­talets kyrka.

Kyrkan vid Gam­la Vär­mdövä­gen stod klar 1891.

Begravn­ingsplat­sen mel­lan Kvarn­holmsvä­gen och Dan­vikshem ersat­te en äldre kyrkogård på Söder­malmssi­dan vid Dan­vikstull från 1500-talet.

Dan­vikens hos­pi­tal anlade kol­era- och fat­tigkyrkogår­den 1834 då kol­er­an grasser­ade. År 1956 sked­de den sista begravnin­gen på den gam­la kyrkogården.

Nackas förs­ta sko­la fanns på Dan­vikens hospitals­område redan 1683. Det var ett ”hittebarn­hem”  för ”pilte- och pige­barn” som räd­dades från under­gång och fick uppe­hälle. De fick lära sig läsa och kristen­dom och fick någon slags upp­fos­tran. 1703 gick där 13 gos­sar och 3 flick­or. Skol­prästen Andreas Bred­berg, som senare blev kyrko­herde, beskrev dem som: ”Usla, vankyt­ta, av gatan upp­tagna, illa upp­fos­trade och vanar­tade barn, krym­plin­gar och brottfällingar”.

Senare hyrde Nac­ka en stu­ga i Lugnet av mag­is­ter Hier­ta för undervisning.

Den röda skolan nedan­för Danviks­hem stod i 80 år innan den revs 1970. Då byg­gdes dagens sko­la, ritad av arkitekt­bröderna Erik och Tore Ahlsén. De har ock­så ritat husen på Henriksdals­berget och innan dess Finn­bodas personal­bostäder – allt­så funkis­husen på Finnberget.

I den nybyg­g­da Vilans sko­la togs det­ta klass­foto, som är det äld­s­ta i Nackas lokal­historiska arkiv. Här syns småskol­lärare V. Ahlgren.

I bildens mitt sit­ter en flic­ka med spet­skrage och allde­les till vän­ster om henne sit­ter Tora Dahl med till­bakas­truket hår, hår­band och kap­pa. (Fjärde från vän­ster i andra raden.) Tora bodde som fos­ter­barn några år av sin barn­dom i trädgårdsmäs­tarvil­lan i Hen­riks­dal. Den är sedan länge riv­en. Fos­ter­barn är ock­så titeln på den förs­ta delen i hennes självbi­ografiska serie, som dock inte hand­lar speci­fikt om Hen­riks­dal. Tora skrev drygt 20 böck­er och levde och umg­icks med mån­ga av de andra sto­ra för­fat­tar­na under 1900-talets förs­ta decennier.

I slutet av 1800-talet växte indus­tri­er­na upp på Sick­laön. Här syns Salt­sjöq­varn. Bilden är tagen från Fåfän­gan och i framkant syns några byg­gnad­er som till­hör Dan­vikens hos­pi­tal. Kyrk­tor­net stick­er upp och det hörde till den enda byg­gnad som idag står kvar.

Här syns siluet­ten av den nybyg­g­da linol­je­fab­riken uppe på Hen­riks­borg, där rad­husen idag lig­ger. Salt­sjöq­varn skym­tar snett nedan­för i dis­et och röken. Segel­far­tyget i för­grun­den ros ut för att få bät­tre vind.

Så sent som på 1890-talet var Nac­ka fort­farande en jord­bruks­bygd med liten befolkn­ing. Det var på väs­tra Sick­laön det bodde mest folk – i anslut­ning till de förs­ta indus­tri­er­na vid Hen­riks­borg och Finnboda.

År 1889 bil­dades Nac­ka land­skom­mun, som under några år även omfat­tade patricier­förstaden Salt­sjöbaden. Då bodde runt 2 000 per­son­er i det som idag är Nac­ka kom­mun. Tio år senare var befolknin­gen näs­tan 4 000.  År 2021 var befolknin­gen runt 107 000 personer.

Det var Knut Wal­len­berg som ska­pade Saltsjö­baden efter amerikan­sk före­bild. Nam­net skulle vara säl­jande och det ska­pades efter­hand flera namn på sam­ma sätt: Salt­sjö-Boo, Salt­sjö-Duvnäs, Salt­sjö-Jär­la.  HSB, som byg­gde rad­husen på Henriks­borg, för­sökte långt senare få igenom nam­net Saltsjö­blick. Men kommun­fullmäktige slog bakut.

Knut Wal­len­bergs bankir, Ernest Thiel, skaf­fade fram pen­gar­na för de storslagna plan­er­na. Thiel var en tid bland de rikaste i hela lan­det och byg­gde sig ett stort res­i­dens – det som idag het­er Thiel­s­ka muséet, på östra Djurgår­den. Thiel och Wal­len­berg blev senare ovän­ner. En rad tvive­lak­ti­ga affär­er avs­lö­jades med tiden  och ekonomiska kris­er gjorde att bankiren Thiel till slut blev ruinerad.

Salt­sjöbanan, som behövdes för kom­mu­nika­tion­er­na med Salt­sjöbaden, invigdes 1893. Wal­len­berg köpte upp mark utefter banan i Sick­la. Marken såldes till indus­tri­er dit stick­spår för järn­vägstrans­porter drogs —  i Hen­riks­dal fanns till och med en ranger­bangård.  De som hade byg­gt som­mar­vil­lor i Sick­la var besvikna på att idyllen förstördes och sålde sina tomter och nya indus­tri­er etabler­ade sig.

Utefter Salt­sjöbanan växte enkla kåk­städer upp i Sick­la och län­gre ut finare villaområden.

När Salt­sjöbanan byg­gdes skar den rakt genom berget vid Dan­viksklip­pan – men vägen gick länge i sina gam­la krokar runt klip­pan. Här syns ingån­gen till Dan­vikens hos­pi­tal mitt i bilden under den nybyg­g­da Saltsjöbanan.

Ut ur bilden ringlar sig Dan­viks krokar runt Dan­viksklip­pan och vidare mot Vär­mdö. Häst och vagn är på väg in mot staden. I mit­ten av bilden, under bron, syns vat­ternkvar­nen på Dan­vikens Hos­pi­tals område. Den var byg­gd ovan­på det lil­la vat­ten­fall som kallades Dan­vikens rän­nil. Tret­tio år senare löper Dan­vikskanalen fram här.

Bakom kvar­nen syns det så kallade Bagar­ber­get och bakom det lig­ger Henriksborgsklippan.

Bilden vis­ar den nybyg­g­da Saltsjö­banan från Söder­malm, som går över hospitals­området och skär genom Danviks­klippan. Vid horison­ten, till vän­ster om Fåfän­gan, syns Sofia kyr­ka i Vita bergen. Nere till vän­ster lig­ger Lars Johan Hier­tas stearin­fabrik. Men ännu går vägen utåt Nac­ka runt Danviksklippan.

Här står fotografen under järn­vägs­bron med ryggen mot Dan­vikens hos­pi­tal – rakt över det som idag är Dan­vikskanalen. Uppe i bildens högerkant syns en bit av järn­vägs­bron. I högerkan­ten syns Dan­viks­gatan, som på Söder­malm ansluter till Folkun­ga­gatan. Till  vän­ster slin­grar sig vägen runt Dan­viksklip­pan utefter den igen­vux­na lil­la Ham­mar­by sjö. Sträck­an kallades med rät­ta Dan­viks krokar. Nu syns fab­rikssko­rste­nar på söder­malmssi­dan. När­mast lig­ger Lil­je­hol­mens stear­in­fab­rik där ”Det vita huset”  idag lig­ger och sko­rste­nen längst till vän­ster bor­de vara Barnän­gens fab­rik­er. Sofia kyr­ka skym­tar över tak­en. Det  lil­la, mör­ka huset som syns i högerkant, kan vara det före det­ta tull­huset som då inte hade var­it i bruk sedan 1800-talets början.

Här håller Salt­sjöbanan på att byg­gas och vi ser tun­nelmyn­nin­gen under Hen­riks­dals­ber­get ut mot Nac­ka. Vägen österut mot Sku­ru var inte bred och gick uppför backar­na för­bi Finntorp.

För att få rös­ta kom­munalt krävdes länge en stor inkomst och det gällde bara män och ogif­ta kvin­nor. Från 1901 kunde en per­son eller ett enda bolag ha upp till 5 000 röster i kom­mu­nal­valet. Några år senare sänk­tes gränsen till 40 röster och då fick även gif­ta kvin­nor med hög inkomst rösta.

De oli­ka röste­tal­en bety­dde att direk­tör­erna i de två störs­ta fab­rik­er­na (Finn­bo­da varv och  super­fos­fat­fab­riken i Svin­der­sviken) till­sam­mans hade myck­et större infly­tande i kom­munen än den övri­ga befolknin­gen tillsammans.

Innan Nac­ka anställde sin förs­ta kom­mu­nalkam­r­er 1900 sköttes bok­förin­gen till stor del på fram­förallt  kon­toret på Finn­bo­da varv. Direk­tören där, Kurt von Schmalen­sée, var länge en av de ledande kommunpolitikerna.

I Sick­laom­rådet, utefter Salt­sjöbanan, etabler­ade sig De Lavals Ång­tur­bin­er och Diesels Motor­fab­rik som blev Atlas Cop­co. I Augus­ten­dal (nuvarande Nac­ka Strand) tillverkades motor­er och mon­ter­ades bilar.

Den bergi­ga geografin sat­te sin prägel på Nac­ka och gjorde länge kom­munen oat­trak­tiv för sto­ra bostad­som­rå­den – även om Stock­holm gär­na ville inko­r­por­era Nac­ka som man tidigt gjorde med t. ex. Brännkyr­ka, Brom­ma, Häss­sel­by och Spånga.

Bebyggelsen i Nac­ka var från bör­jan tydligt uppde­lad i, ofta exk­lu­si­va, vil­laom­rå­den och indus­trisamhällen med arbetarbostäder.

Länge gick det mes­ta av kom­munens blygsam­ma utgifter till fat­tigvår­den. Med tiden blev ock­så utgifter­na för skolan sto­ra. Ofta kom klagomål på de ral­lare som byg­gde Salt­sjöbanan – de ankla­gades för ”ständi­ga olagligheter, upp­trä­den och grövre oskick” som kom­munen försök­te stäv­ja med för­bud mot att säl­ja alko­hol i vis­sa butiker.

Kom­munen fick sin förs­ta tjän­ste­man 1909 då en kom­mu­nalkam­r­er anställdes. Några år senare fick han både bostad och kon­tor i det förs­ta kom­mu­nalkon­toret i en före det­ta pri­vatvil­la som köptes 1916. Här fanns ock­så plats för lands­fiskalen (åkla­gare och polis­mästare i en per­son) och så småningom arrest­lokaler. Poliskon­sta­plar­na hade fram till dess tvin­gats ha omhän­dertagna brottslin­gar och fyl­leris­ter i sina egna bostäder – mot hyres­bidrag och måltidsersättning.

1949 blev Nac­ka stad och 1971 bil­dades Nac­ka kom­mun av Nac­ka stad, Salt­sjöbadens köping och Boo land­skom­mun (Boo hör för­resten till Upp­land, medan övri­ga Nac­ka lig­ger i Sörmland).

När Nac­ka bil­dades 1889 var kom­munen dubbelt så stor till ytan som dåvarande Stock­holm. Huvud­staden har sedan dess vux­it genom inko­r­poreringar och försök gjordes allt­så att få delar eller hela Nac­ka att ingå i Stock­holm. Men det stan­nade vid områ­de­na runt Ham­mar­by sjö. Det självständi­ga Nac­ka är idag ändå en del av Storstockholm.

Janne Peters­son