Saltsjöqvarn

Indus­tri­his­to­ria som blev hotell

Salt­sjöq­varn var i mån­ga år en av lan­dets ledande kvarnar och ett land­märke för sjö­farten – besjun­gen av Evert Taube. Byg­gd i slutet av 1800-talet i den tidens näs­tan slottsmäs­si­ga stil lades den ned hun­dra år senare – offrad på ratio­nalis­eringar­nas altare och återup­p­stån­den som hotell och bostäder när de bäs­ta sjölä­ge­na bebyggdes. 

Här vid Salt­sjön kunde sto­ra, djupgående skepp redan 1890 los­sa sin laster med säd till den nybyg­g­da kvar­nen som gavs nam­net Salt­sjöq­varn. Ägar­na Holm­berg och Möller hade tidi­gare malt säd vid små väder- och vat­tenkvarnar som Nac­ka kvarn vid Nac­ka ström. Men med ångkraft, och från 1916 elek­tricitet, behövde man inte vat­ten­fall eller vin­d­kraft och kapaciteten mångdubblades.

Indus­tribyg­gnader­na skulle vara ståtli­ga och imponerande som ett slags varumärke. Senare under funk­tion­al­is­men skulle det synas att det var en fabrik.

Runt mit­ten av 1800-talet låg Stock­holm efter Göte­borg i indus­triell utveck­ling. Tidi­gare hade det på den­na del av Sick­laön fun­nits beck­bruk och tjärsjud­eri. Men på 1870-talet grun­dan­des den mod­er­na super­fos­fat­fab­riken i Gäd­dviken och Finn­bo­da slip star­tade. Salt­sjön var ett bra läge för trans­porter  – men det hand­lade ock­så om sti­gande tomt­pris­er inne i Stock­holm och miljö­farli­ga indus­tri­er kunde utan hin­der etablera sig här.

Runt 1900 fanns både AB Salt­sjöq­varn (nam­net togs 1902) vid Dan­viken och kvar­nen Tre Kro­nor ute på Kvarn­hol­men. Bara några år senare skulle flera sto­ra kvarnar inne i staden läg­gas ned. Kvar var de två mod­er­na och sto­ra kvarnar­na i Nac­ka som vardera stod för tio pro­cent av lan­dets mjölförsörjning.

Nu byg­gdes ock­så Engel­s­ka Ångså­gen på kajen bor­tan­för Salt­sjöq­varn. Där los­sades tim­mer för tillverkn­ing av cig­a­r­rlå­dor till de fles­ta cig­a­r­rfab­rik­er i landet.

I bör­jan fanns det i kvar­nen både gam­la kvarn­ste­nar och nya så kallade valssto­lar, utan kvarn­ste­nar. Till vän­ster syns ett runt kar i ljust trä som innehåller två kvarn­ste­nar – län­gre in i bilden ser man mod­ernare val­skvarnar.  För att få spåren i den övre kvarn­ste­nen skarpa in mot hålet i mit­ten hackar och skär­p­er man dem, som på bilden.

Det­ta är den äld­s­ta bilden på de tidi­gaste valssto­lar­na som ersat­ta kvarn­ste­nar­na.  Den till vän­ster kon­struer­ades redan på 1880-talet. Nu kunde man göra ett vitare och mera fin­sik­tat mjöl med min­dre mängd kli i val­skvar­na, i stäl­let för den fler­tusenåri­ga tekniken med kvarn­ste­nar. Val­sar­na kunde vara räf­flade eller slä­ta, tryck och vinkel kunde anpas­sas, med mera. Mjölet passer­ade oli­ka val­sar och efter 20 minut­er hade 80 pro­cent av ett sädesko­rn bliv­it till mjöl. 

Den­na vån­ing kallades vals­bot­ten och är idag en trap­pa upp i hotellet.

Till att bör­ja med kördes det färdig­mal­na mjölet till kun­der och järn­vä­gen vid Södra sta­tion på Söder­malm med häst och vagn.

Till kvar­nen hörde ett stall med plats för mån­ga häs­tar. Här syns kuskar, spiltor och sel­don, vak­thund och en stall­bagge som åt det som häs­tar­na läm­nade. På fab­riken fanns från bör­jan bara ångkraft – ingen elek­tricitet. Där­för hänger en foto­gen­lam­pa i taket.

Salt­sjöq­varn var mån om sitt anseende och mjölets kvalitet och invigde 1909 nor­dens förs­ta lab­o­ra­to­ri­um för att analy­sera både den lev­er­erade span­n­målen och för att utveck­la och tes­ta de färdi­ga mjölerna.

På 1920-talet hade man fina vita arbet­skläder och skär­m­mös­sa när mjölet packades.

Runt 1930 år har bilar­na tag­it över dis­tri­b­u­tio­nen av det färdi­ga mjölet. Den chauf­för som har tur har tak eller suf­flett över förarplat­sen. Bilar­na kör Sjök­varns­back­en upp från kvarnom­rådet — den väg som nu är avstängd upp mot brofästet och över Salt­sjöbanans spår.

Salt­sjöq­varn var lik­som Kvar­nen Tre Kro­nor län­gre ut väl­bekan­ta sjömärken. Evert Taube skrev och sjöng i Tat­uer­arevalsen 1928 om Fritiof Ander­s­son, Taubes egen sjöhjälte i visor och berät­telser. Fritiof har just anlänt med ett far­tyg med span­n­mål­slast från Brasilien:

”Fröken får jag lov, ska vi dansa ett tag?
Ander­s­son het­er jag –
är hem­ma ett slag!
Kom­mer från Bahia
hej! Sjung fade­ria!
Vi kom in till Salt­sjöq­varn just idag”

Här syns i bak­grun­den Man­na­gryn­skva­nen som stod klar 1923 och var den förs­ta i sitt slag i Skan­di­navien. Den byg­gdes i en stra­mare stil än den sto­ra kvar­nen nedanför.

Från bör­jan rymde det höga gula tor­net en vat­ten­cis­tern för sprin­kler­an­läg­gnin­gen till brand­sky­d­det – idag är det en lägen­het i sex våningar. 

Via byg­gnader­na på kajen los­sades och las­tades far­ty­gen med hjälp av så kallade ele­va­tor­er d.v.s. ett slags rull­band som trans­porter­ade säd från far­ty­gen och mjöl från kvarnen.

Den tekniska utveck­lin­gen gick framåt. Bilden på val­skvarnar­na är från 1930 – eller 1940-talet.

Så här såg det ut på någon av de övre våningar­na i Salt­sjöq­varn på1940- eller 1950-talet. Säckar­na med kli (en rest­pro­dukt) kom­mer från vånin­gen över på rutschkanan  eller ”slisken” som det het­er på kvarn­språk. Fort­farande var muskelkraft vik­tigt. Idag är här bostadsrätter.

På 1940-talet var det runt 200 anställ­da på kvar­nen. Alla var allt­så inte med på bilden ovan. Det var bety­dligt färre än de förs­ta årtion­de­na då väldigt myck­et av arbetet utfördes med muskelkraft. När kvar­nen lades ned 1988 var det bara ett tret­tio­tal anställda.

Sedan 1930-talet ägde Kejsarkro­nan Saltsjöqvarn.

Kvar­nan­läg­gnin­gen växte och mod­erniser­ades all­tefter­som och var hela tiden en av lan­dets störs­ta och mest tekniskt utvecklade.

I mit­ten av 1970-talet hade den 240 meter lån­ga tun­neln ut mot Hen­riks­dal sprängts ut. Trafiken gick från Vär­mdövä­gen, vid brofästet, ned­för Sjök­varns­back­en till kvar­nen och efter last­ning ut genom tun­neln som var enkel­rik­tad från Salt­sjöq­varn. Tun­neln under­lät­tade trans­porter­na av mjöl ut – även om en del trafik chansade och körde mot enkel­rik­t­nin­gen och senare även mot rött ljus.

Den lägre, sto­ra, byg­gnaden till vän­ster i bild var ett span­n­mål­slager utan silor som brann ned 1976. Schak­t­mas­sor­na efter rivnin­gen lig­ger i Hen­riks­dal­sham­nen – unge­fär där lek­plat­ser­na finns idag.

De här silor­na stod vid  det som idag är Väs­tra Finn­bo­davä­gen 7 och busshållplats med nam­net Salt­sjöq­varn. Som mest kunde 32 000 ton span­n­mål lagras i alla silor på området innan det var dags för mal­ning. Nu står det Kungsör­nen på silorna.

Till höger om kvar­nen syns den gula direk­törsvil­lan. Den byg­gdes senare om till fyra lägen­heter – den sista platschefen, Kjell Eklund, bodde några år i en av lägen­heter­na.  Efter bran­den 1986 revs den gula villan.

Nedan­för den gula vil­lan syns Cere­al­lab­o­ra­to­ri­et som ock­så var kon­tor. Den höga byg­gnaden till höger var bostäder för anställ­da. Den lägre byg­gnaden fram­för var kontor.

Kapaciteten i span­n­målssilor­na mång­dub­blades med åren och var på slutet 32 000 ton. Det mes­ta lev­er­erades ju hit på hösten. För att hål­la en bra och genomgående kvalitet blandades span­n­mål från oli­ka år – som man gör med cham­pagne. På sam­ma sätt kunde man göra med mjölet. Var­je år fick kvar­nen span­n­mål från statens bered­skap­slager som omsattes vart 5–6 år.

I bör­jan av 1980-talet fanns plan­er på att byg­ga ett jät­te­bageri på Bagar­ber­get – söder om Salt­sjöq­varn och Man­na­gryn­skvar­nen. Bröd­pro­duk­tio­nen i Stock­holm skulle sam­las i en jät­te­byg­gnad 160 meter lång och 45 meter hög. Span­n­målet skulle skickas i pipelines från kvar­nen in i det jät­te­lika bageri­et. Pro­test­er­na var mas­si­va från bland annat länsstyrelsen och de kring­boende, särskilt från rad­husen på Hen­riks­borg. Dels pro­test­er­ade man mot det redan exis­terande bull­ret, dels oroade man sig för den sto­ra mäng­den bröd­bi­lar och för att utsik­ten skulle förstöras. Till slut begravdes byg­g­plan­er­na för pro­jek­tet ansågs ore­al­is­tiskt – men det var inte den sista stri­den om berget.

På vals­bot­ten i Salt­sjöq­varn stod ca 50 valssto­lar där mjölet maldes. De när­maste är från 1920-talet men mod­erniser­ades och var nu delvis automatiserade.

Bilden är tagen en trap­pa upp – rakt ovan­för plat­sen där Elite Hotels recep­tion idag finns.

Salt­sjöq­varns dagar var nu räk­nade. Det stod inte län­gre Kejsarkro­nan på byg­gnader­na eller mjölpåsarna. 

Jät­te­bok­stäver­na på byg­gnader­na bil­dade sedan 1971 nam­net Kungsör­nen som ing­ick i Lant­män­nen. Salt­sjöq­varn över­levde – men flera kvarnar ute i lan­det lades ned.

Senare bil­dade Lant­män­nen genom dot­ter­bo­laget Cere­alia före­taget Nord Mills.

1985 fat­tades beslut att läg­ga ned Salt­sjöq­varn för att i stäl­let sat­sa på kvar­nen i Upp­sala som låg nära järn­vä­gen. Salt­sjöq­varn höll igång pro­duk­tio­nen i ytterli­gare fyra år – men det var inte odramatiskt.

Klock­an 10.29 den  3 jan­u­ari 1986  gick automat­larmet i mjöl­ma­gasin 2 – jät­te­byg­gnaden som låg bakom den sto­ra kvar­nen  mot berget. Ett dri­vband som hade sli­rat antän­des och star­tade bran­den. Platschefen Kjell Eklund minns den dagen.

– Som van­ligt vid automat­larm var bom­mar­na för Salt­sjöbanan nere så det tog extra lång tid för Nac­ka Brand­kår att bör­ja släc­ka. Brand­kåren skulle passera tågspåren vid ändan av Dan­viks­bron och köra ned­för Sjök­varns­back­en som idag är avstängd.

– Mag­a­sinsväg­gar­na var av tegel men över 1 000 ton mjöl och träinred­nin­gen gjorde att bran­den fick ett katas­tro­falt för­lopp. Släck­n­ingsar­betet blev inte lättare av att det var kallt och och besvärligt. De boende på Dan­viksklip­pan levde i svart rök i flera dagar.

Det brann och glödde i mjölet och de nerrasade bjälk­la­gen i flera månad­er och inte för­rän i bör­jan av maj var en av de störs­ta brän­der­na i Nac­ka släckt och den hade då kostat försäkrings­bo­laget uppåt 50 miljon­er. I kapit­let om Finn­bo­da varv kan man läsa om bran­den på pas­sager­ar­far­ty­gen Sal­ly Alba­tross som ock­så var en storbrand. 

Huset till höger var kon­tor och lab­o­ra­to­ri­um som förstördes av vat­ten­mas­sor­na. Även den gula före det­ta direk­törsvil­lan revs nu. Bran­den gjorde 13 per­son­er arbet­slösa – de fick erb­ju­dande om andra jobb på bageri­et i Horns­berg som ing­ick i koncernen.

- All per­son­al på kvar­nen ställde upp på ett bra sätt så att vi efter bara tre dagar var lever­ans­dug­li­ga igen. Vis­serli­gen inte län­gre med för­pack­ade pro­duk­ter, men väl med lever­anser av löst mjöl i bulk­bi­lar. För mig blev det ett drygt arbete med alla försäkrings­frå­gor och rivn­ingstill­stånd under 2 års tid innan jag kunde läg­ga följder­na av bran­den bakom mig, slu­tar Kjell Eklund som ett par år senare var med när Salt­sjöq­varn lades ned i decem­ber 1988.

Några år tidi­gare, i bör­jan av 1980-talet, hade en annan byg­gnad i området brun­nit – den innehöll ateljéer men ingen indus­triell verk­samhet. Den stod på kajen öster om dagens gula byg­gnad, det så kallade dårhuset. Den var den gam­la  och förs­ta linol­je­fab­riken (inte att förväxla med den uppe på Hen­riks­borgsklip­pan där rad­husen idag lig­ger). Där hade just hål­lits en stor kon­stut­ställ­ning IBID II med delt­a­gande av en rad kon­st­när­er som idag är rep­re­sen­ter­ade på National­mu­se­um. Några ung­do­mar fälldes för att ha anlagt branden.

Nu är det bara några år kvar till nedläg­gnin­gen Salt­sjöq­varn. Den störs­ta kvar­nen, eller kvarn­ver­ket, kunde mala 220 ton vete på ett dygn. Loss­ning av span­n­mål från far­tyg gick nu snabbt – 150 ton per tim­ma. Bakom kvar­nen, mot berget, står väg­gar­na kvar på den nyli­gen brun­na lagerbyggnaden.

Runt 1985 hade Kungsör­nens moder­bo­lag inom Lant­män­nen, AB Cere­alia, gjort upp med Läns­fastigheter om att området skulle exploat­eras efter nedläg­gnin­gen. NCC köpte hela kvarnom­rådet 1996 och byg­g­plan­er­na för Bagar­ber­get blev verk­lighet först.

På NCC Boende (numera Bona­va) arbe­tade då Björn Sten­qvist som, av en tillfäl­lighet,  fick se ett prospekt där huvud­kon­toret för Elec­trolux var inri­tat på Bagar­ber­get. Men efter­som Elec­trolux hit­tat lokaler på annat håll, och plan­er­na därmed var inak­tuel­la, insåg han att NCC skulle kun­na byg­ga bostäder på berget och han gick till Nac­ka kom­mun och sålde in idén.

De plan­er­na skulle, lik­som när det gällde jät­te­bageri­et, vål­la star­ka pro­test­er från de kring­boende och mån­ga andra. Det­ta förse­nade bygget ett år. Byg­g­plan­er­na föran­led­de till och med en ock­u­pa­tion av berget. Björn job­bade i flera år med detalj­plan­er­na för Bagar­ber­get och bor nu själv i området.

Idag åter­står bara ett fåtal K‑märkta byg­gnad­er från den indus­triel­la epo­ken i området.

Det var tal om ett japan­skt bad inne i berget och ett vikinga­mu­se­um i kvar­nen – men det museet ham­nade på Djurgården,

Den sto­ra slotts­lik­nande  kvarn­byg­gnaden blev i stäl­let Elite Hotel och bostad­srät­ter. Även Man­na­gryn­skvar­nen blev bostäder.

Den gula byg­gnaden från 1700-talet, län­gre österut på kajen (det så kallade Dårhuset från Dan­vikens hos­pi­tal) är även det bostad­srät­ter. En av de lägre byg­gnader­na som hörde till linol­je­fab­riken är idag kon­st­när­sateljé – på höger hand när man kom­mer ut ur tun­neln.   Totalt blev det långt över 400 bostäder i det område som nu het­er Salt­sjöq­varn och som påmin­ner oss om en industriepok.

Janne Peters­son

---

Tack till Salt­sjöq­varns siste platschef Kjell Eklund för infor­ma­tion och mate­r­i­al som en stor del av artikeln byg­ger på.

På Youtube har Kjell lagt ut fyra filmer: