HSB och bygget

”Lyxrad­husen” tar över på Henriksborgsklippan

Det var inte alls självk­lart att det skulle bli rad­hus på Hen­riks­borg eller ens att det skulle heta Hen­riks­borg. Först var tanken att Folk­sams huvud­kon­tor skulle byg­gas på berget. Det fanns ock­så krav på fler­familjshus i stäl­let för de kri­tis­er­ade ”lyxrad­husen” som HSB ville byg­ga. När de väl byg­gts och skulle säl­jas var det inte lätt att hit­ta köpare till alla de dyra radhusen.

Hen­riks­borgsklip­pan med den övre fab­riken – där rad­husen nu lig­ger. Ur Näringslivets utveck­ling i Sverige. Okänd kon­st­när sekel­skiftet 1800–1900.

Nam­net Hen­riks­borg ans­es kom­ma från not­fiskarål­der­man­nen Hin­dric Öster­man, som på 1700-talet köpte fastigheteten med salt­bruket nedan­för berget och nam­n­gav det efter sig själv – Hin­drics­borg. Det gula huset, som står kvar än idag, byg­gdes i slutet av 1600-talet för att man där skulle utvin­na salt ur havet – vilket naturligtvis miss­ly­ck­ades. Öster­man sålde senare huset vidare till Dan­vikens hos­pi­tal som använde det som sin­nessjukhus. Till slut blev byg­gnaden omöjlig att använ­da för sju­ka och då blev det en fab­rik för rull­gar­diner. Senare bodde arbe­tar­na vid linol­je­fab­riken i huset. Idag är  det en bostad­srätts­fören­ing med nam­net Henriksborg.

Vy över Dan­vikskanalens utlopp i Salt­sjön — allt­så innan Ham­mar­bykanalen byg­gdes. Till höger ses Salt­sjöq­varn och i fonden, Dan­vikshem. Linol­je­fab­riken på Hen­riks­borgsklip­pan syns bakom sko­rste­nen. Fotograf Aktiebo­laget Salt­sjöq­varn 1915. Nac­ka Lokalhis­toriska arkiv.

Sedan 1894 låg en stor fab­rik på Hen­riks­borgsklip­pan. Byg­gnaden domin­er­ade klip­pan och var ett land­märke. Där tillverkades linoleum­mat­tor, vax­dukar, oljek­läder med mera. Före­taget Som­melii olje­fab­rik­er, som hade sin gam­la linol­je­fab­rik nedan­för, hade expander­at och byg­gt den nya övre fab­riken. Den var dock inte så lyck­osam så snart hyrdes fab­riken ut till Telegrafver­ket  som tillverkade tele­fon­er här och senare hyrde Hes­sel­mans motor­fab­rik lokaler­na. I slutet av 1940-talet köpte Koop­er­a­ti­va För­bun­det hela fastigheten Hen­riks­borg – från kajen och upp till klip­pan. Tanken var att byg­ga det nya huvud­kon­toret här. Men så blev det inte – Skanstull blev plat­sen för höghuset med huvud­kon­toret. KF hann dock byg­ga ett livsmedel­slab­o­ra­to­ri­um, i det så kallade Goman­huset i korsnin­gen Östra Finn­bo­davä­gen-Dan­vikshemsvä­gen, som idag är bostäder.

Övre fab­riken på Hen­riks­borgsklip­pan år 1955 från väster. Dan­vikshem i övre vän­sterkant. Linol­je­la­gret, som finns kvar än idag, nere till vän­ster. Bild från Nac­ka lokalhis­toriska arkiv. Fotograf okänd.
Från Dan­vikshems torn mot väster kring 1955. Salt­sjöq­varn syns tydligt lik­som silobyg­gnader­na som sedan länge är bor­ta. Nac­ka lokalhis­toriska arkiv. Fotograf okänd.
Det gula ”Dårhuset” lik­som det låga huset till höger om det är de enda som idag är kvar. Foto Gun­nar Sil­lén 1965.

I slutet av 1960-talet revs den ståtli­ga övre fab­riken och siluet­ten skulle åter förän­dras. I sam­band med att Hen­riks­dals­ber­get bebyg­gdes på 1960-talet fanns det i kom­munens gen­er­alplan fler­familjshus i fyra våningar inri­tade på Hen­riks­borgsklip­pan. Men de blev inte verk­lighet på grund av indus­tribull­ret från Salt­sjök­varn. Redan på 1960-talet diskuter­ades en Österled för bil­trafik över Salt­sjön. I flera tid­ningsar­tik­lar finns den inri­tad från Lugnet och den då nya Vär­mdöle­den. Den sträck­te sig öster om de nya husen på Hen­riks­dals­ber­get och vidare öster om Dan­vikshem över Salt­sjön och Djurgår­den och lan­dade på Gärdet. Österleden skulle anslu­ta till Val­hallavä­gen där Sveriges Radio och Sveriges Tele­vi­sion idag lig­ger. På teck­ningar­na syns ock­så de plan­er­ade fler­familjshusen på Henriksborgsklippan.

I feb­ru­ari 1975 sålde Koop­er­a­ti­va För­bun­det Hen­riks­borgsklip­pan till folkrörelseäg­da HSB för 4,9 miljon­er kro­nor. Marken låg näs­tan så långt västerut man kan kom­ma i Nac­ka – 150 m från gränsen mot Stock­holm. Den gam­la indus­tribyg­gnaden var riv­en och klip­pan täck­tes delvis av ett tjockt lager tegel­skrot. Några rit­ningar var inte klara – men inrik­t­nin­gen var 90 rad­hus i flera plan.  Från tre rum och kök på 90 kvm till sex rum och kök på 181 kvm och stad­spla­nen skulle tas i kom­mun­fullmäk­tige sam­ma höst. Husen skulle förde­las på KF, HSB och Nackas småhuskö.

Vägar, vat­ten, avlopp, sko­la och daghem fanns i närheten så området var väl försör­jt tyck­te kom­munen – HSB hade till och med ritat in ett daghem. Buss 53 gick redan 1968 runt området och det var där­för lätt att nå ”cen­tru­man­läg­gnin­gen med post, mat­varuhall, bib­liotek och fritids­gård” som fanns på Hen­riks­dals­ber­get. Det sto­ra sky­ddsrum­met från andra värld­skriget (i back­en nedan­för rad­hu­som­rådets ten­nis­bana) kunde göras om till kvarters­gård sas det i pla­nen. Stad­spla­nen ritades av arkitekt Ulf Snell­man som tidi­gare hade ritat Fisksä­tra. Han sa i en inter­vju att utsik­ten över Stock­holms hamnin­lopp är enastående.

Länsstyrelsen hade krävt att trafik­mäng­den inte skulle öka för myck­et i området och ut mot Hen­riks­dalsmotet som låg innan­för Stock­holms­gränsen. Beräkningar visade att bil­trafiken med max­i­malt 90 rad­hus skulle öka med ca tre pro­cent på Kvarn­holmsvä­gen och med ca 0,3 pro­cent i Hen­riks­dal­sko­rsnin­gen. Det ansågs inte vara något problem. 

Ett prob­lem var buller från Salt­sjöq­varn som då ännu var i drift.  Flera mät­ningar hade gjorts som visade att bull­ret utomhus på dagtid var 43 dB (A). Gränsen för högs­ta tillåt­na indus­tribuller var 50 dB (A). Det utta­lades att rad­hus­be­byggelsen när­mast Salt­sjöq­varn skulle läg­gas så att bull­ret min­imer­ades – uteplat­ser­na skulle läg­gas bakom de när­maste husen. I beslutet står att fön­stren skulle vara ljud­is­ol­er­ade med öpp­n­ings­bar vädringsluc­ka med så kallad ljudfälla.

Det påpekades ock­så att under områdets östra del går två utlopp­stunnlar från Hen­riks­dals ren­ingsverk som inte får beröras av den nya bebyggelsen. Den all­ra nordli­gaste delen av marken skulle heller inte få bebyg­gas p.g.a. strand­sky­dd. Länsstyrelsen påpekade även att bran­ter­na runt området var farli­ga för barn och ville ha park- och leky­ta inne i området.

Det sto­ra prob­lemet var att husen inte skulle få statli­ga lån för att tomt- och exploa­ter­ingskost­nader­na var så höga. Tomten var bergig och dyr att byg­ga hus på. HSB sa att genom­snittspriset skulle bli ca 350 000 kr med en kon­tan­tinsats på 25 000 kr. Det skulle visa sig att husen blev dyrare och debat­ten om lyxrad­husen blev högljudd.

Socialdemokra­ter­na och Vpk i Nac­ka gick emot byg­g­plan­er­na för att det skulle bli svårt för ”van­ligt folk” att köpa husen – området skulle bli ett lyx­om­råde. Det rådde stor bostads­brist i Nac­ka med över 10 000 per­son­er i bostad­skö. Nac­ka hade fått myck­et kri­tik för att det byg­gdes inga eller få lägen­heter utan mest småhus. Socialdemokra­ter­na och Vpk krävde fler­familjshus på klip­pan med statli­ga lån för att fler skulle få till­gång till den fina utsik­ten. Men de borg­erli­ga partier­na, som hade majoritet i kom­mun­fullmäk­tige, god­kände radhusen. 

Arkitekt Olof Ell­ner på HSB fick upp­draget att rita rad­husen på Hen­riks­borg och hans mål var att alla hus skulle ha sjöut­sikt – åtmin­stone från balkongerna.

Ur HSB:s broschyr om Saltsjö-Blick.

Länsstyrelsen fast­ställde stad­spla­nen i decem­ber 1976 och var då pos­i­tiv: Husen är för­lag­da till kor­ta län­gor i nord-sydlig rik­t­ning med en zig-zag-for­mad förskjut­ning så att alla husen får till­gång till sol och utsikt. Länsstyrelsen skrev ock­så att utsik­ten från Hen­riks­borg över inlop­pet till Stock­holm är enastående och särskild omsorg har vid utar­be­tande av plan­förslaget lagts ner på att till­vara­ta det­ta speciel­la miljötillskott.

Den åsik­ten delade dock inte den nytill­trädde län­san­tik­varien Alf Nord­ström, som bekla­gade att han inte hun­nit påver­ka byg­gnad­sären­det. I inter­vjuer sa han att rad­husen blir fula som stryk och att det var rena katas­tro­fen för den känsli­ga miljön. Han tyck­te att hela området var fult och att rad­husen såg ut som fly­tande limpor som rin­ner ned i vat­tnet. Län­san­tik­varien tyck­te att husen skulle lig­ga med ”ansik­tet” åt vat­tnet som alla andra hus gör och att det var onaturligt att läg­ga husen mot bergets kontur.

När HSB skulle bör­ja säl­ja rad­husen tryck­tes sto­ra säljbroschyr­er med ett lockande namn på området: Salt­sjö-Blick. Jäm­för med Salt­sjö-Boo, Salt­sjö-Duvnäs, Salt­sjö-Jär­la. Nac­ka kom­mun pro­test­er­ade och krävde att nam­net skulle för­bli Hen­riks­borg och så blev det. HSB släppte sitt påhit­tade namn.

Flera tid­ningar kri­tis­er­ade rad­husen – särskilt Afton­bladets bostad­sre­porter, Lennart Arn­stad, som beskrev rad­husen som en skam­fläck och ett öppet hån mot allt vad bostad­sko­op­er­a­tio­nen står får. Inga van­li­ga män­niskor skulle ha råd att bo här. Han påminde om att sop­ned­kastet var en HSB-uppfinning och där bor­de plan­er­na på rad­husen på Hen­riks­borg kas­tas. Han skrev att rad­husen inte är särskilt märkvärdi­ga eller framåt­syf­tande i sin plan­lös­ning. Den enda mål­sät­tnin­gen lyser klart igenom skrev Lennart Arn­stad: att få in störs­ta möjli­ga antal hus för att få så god vinst som möjligt.

Mark­nad­schefen på HSB, Bör­je Jans­son, medgav att organ­i­sa­tio­nen hade moraliska betän­k­ligheter för att säl­ja husen, där nu de dyraste hade stig­it i pris till uppe­mot en miljon kro­nor. Han försva­rade HSB med att det­ta ock­så var ett sätt att räd­da hotade jobb på dot­ter­bo­laget Boro i Små­land där hus­de­lar­na skulle fram­stäl­las. Men det skulle inte bli någon vana att HSB byg­gde lyx­hus, sa mark­nad­schefen, som sam­tidigt förun­drade sig över att husen ändå var lättsålda.

Dagens Nyheters Mert Kubu analy­ser­ade HSB och påminde om att HSB fick kri­tik för att man på 1930-talet byg­gde badrum i arbe­tar­bostäder: vad skulle arbe­tar­na med sådan lyx till? Ock­så sop­ned­kas­ten fick ”lyxkri­tik” skrev han. Men även Mert Kubu beskrev Hen­riks­borg som ett lyx­pro­jekt – även om det räd­dade jobb på andra håll inom HSB-koncernen.

På bostads­förmedlin­gen i Nac­ka sa man att husen inte var i den van­li­ga prisklassen och att de skulle bli svåra att säl­ja. Intres­set var stort – men det sval­nade när pris­nivån uppda­gades, sa man från bostadsförmedlingen.

I april 1979 skrev Expressen att det fort­farande fanns sju osål­da rad­hus efter ett års säl­jande. Tid­nin­gen kunde berät­ta att bara ett av husen förmed­lats via HSB:s kö, sex köpare kom via KF och bara två från bostads­förmedlin­gen i Nac­ka och orsak­en var naturligtvis de höga priserna.

Till slut stod Hen­riks­borgs rad­hu­som­råde klart och i sep­tem­ber 1979 tog husä­gar­na över sam­fäl­ligheten från HSB vid en extra årsstämma.

Mån­ga hen­riks­borgs­bor stördes av bull­ret från Salt­sjöq­varn.  Bull­ret var värre än i mät­ningar­na, som låg till grund för stad­spla­nen, särskilt nat­tetid. Kungsör­nen, som ägde Salt­sjöq­varn, försva­rade sig med att man försök­te min­s­ka bull­ret – men menade att det inte var lätt i en så gam­mal anläg­gn­ing. Buller­prob­le­men upphörde till slut när Salt­sjök­varn lades ned år 1989.

På 1980-talet hade Kungsör­nen plan­er på att byg­ga ett stort bageri på det så kallade Bagar­ber­get vilket naturligtvis oroade hen­riks­bor­gar­na som livligt pro­test­er­ade. Istäl­let byg­gdes det så småningom bostäder på berget söder om den gula kvar­nen – vilket heller inte var kon­flik­t­fritt. Berget ock­u­per­ades till och med av mot­stån­dare till byggena.

Även bebyggelsen på kajen nedan­för Hen­riks­borg orsakade pro­test­er för att en del av utsik­ten försvann. I arbetet mot plan­er­na star­tades till och med ett nytt kom­munalt par­ti ”Strand­sky­ddspar­ti­et”.

När det gäller sam­fäl­lighetens eget arbete har pool­huset repar­erats flera gånger. Efter de förs­ta åren blev bollpla­nen till tennisbana.

I bör­jan av 2000-talet gjorde sam­fäl­ligheten, stegvis, en stor upprust­ning av området med ren­over­at pool­hus, ny växt­lighet, ny asfal­ter­ing och nya träs­taket utefter park­erin­gen på västra.

2019 sam­lades sophämt­nin­gen till två platser.

Janne Peters­son