100 fartyg på 100 år

Finn­bo­da Varv var tid­vis ett av lan­dets störs­ta. Under varvets hun­dra år gled 110 far­tyg av stapel­bäd­dar­na innan allt tog slut i den sto­ra varvs­krisen. En rad far­tyg fly­ter ännu – an­ting­en som musei­fartyg, på Göta kanal eller t. ex. i skär­gården. Mån­ga byg­gnad­er står kvar lik­som rester av en stapel­bädd som har sparats bland dagens bostäder – flera nya hus lig­ger på pirar i vat­tnet på de gam­la fartygs­dockornas plats.

På kar­tan syns tydligt Finn­bo­da slip i mit­ten och dagens Kvarn­holmen hette då Häst­holmen och var en ö. Syd­väst om slipen syns Hvi­lan och går­den Hen­riks­dal och utefter den nor­ra kusten byg­gnaden Hen­riks­borg – det gula gam­la sten­huset som en gång var dår­hus och som idag är bostadsrätter.

I Finn­bo­da låg tidigt ett tunnbinderi och ett beck­sjud­eri där man fram­ställde beck för att bl. a. täta båtar och skepp. Det var en farlig verk­samhet och låg där­för här utan­för staden. Nam­net Finn­bo­da kan ha kom­mit från att sku­tor från Fin­land ofta lade till här – men en hamn har det aldrig var­it trots dagens namn.

1873 tog Bergsunds Mekaniska Verk­stad över området. Bergsunds var ett varv och en verk­stad som länge legat på väs­tra Söder­malm, norr om Hornstull.

Från bör­jan var Finn­bo­da bara en slip som repar­erade far­tyg. Men skepps­byg­gan­det tog snabbt fart i Finn­bo­da. Med tiden hade näm­li­gen de skepp som Bergsunds byg­gde på mälar­si­dan bliv­it allt större och Slussen var nu för liten för att sto­ra skepp skulle kun­na slus­sas ut i Saltsjön.

Det förs­ta far­tyget som byg­gdes på Finn­bo­da Varv var lastån­garen Tal­mud som Alfred Nobels bror Lud­vig hade beställt. Den lev­er­erades 1882 och använ­des för att skep­pa olja som Lud­vig Nobel utvann vid Svar­ta Havet.

Nu var varvet en stor arbets­plats för 280 per­son­er. Arbets­­dagarna var 10 tim­mar lån­ga plus en middags­rast på en tim­ma. En del av arbe­tar­na bodde i något av varv­ets hus i bergen runt­omkring. Andra åkte ång­slup från staden. Båten pass­era­de Salt­sjöq­varn, Finn­bo­da och gick vidare till dagens Kvarn­holmen och sedan in till industri­erna inne i Svindersviken.

Redan 1884 och 1886 lev­er­erades två kanon­bå­tar till den rys­ka kejserli­ga flot­tan i S:t Petersburg.

Otto Fresta­dius ing­ick i varvets ägar­familj och var verk­stäl­lande direk­tör för Bergsunds Mekaniska Verk­stads AB och även Finn­bo­da Slip/Varv 1874–1903.

Otto del­tog i försäljnin­gen av varvets far­tyg. I sina memo­ar­er ”Ottos min­nen” har han beskriv­it hur svårt det var att ta sig in på varvs­mark­naden och hur det kunde gå till att säl­ja far­tyg till det kejserli­ga Ryssland med mutor och list.

I sina min­nen beskriv­er han lever­anser­na av flera far­tyg till Ryssland. När kanon­båten Core­atz (Kore­a­nen) lev­er­erades i S:t Peters­burg kallades Otto för direk­tör Bergsund­sky och pre­sen­ter­ades för tsaren Niko­laus II och tsarin­nan Alexan­dra Fjodor­ov­na när han före­visade far­tyget. Otto kände sig enkelt klädd och fick kri­tik för att han visade sig för kejsar­paret i ”guttapercha”-galoscher d.v.s. gjor­da i gum­mi. Dock lyck­ades han få ska­ka hand med tsaren vilket egentli­gen inte var till­rådligt efter­som tsaren var kyrkans över­hu­vud och oberörbar.

Finn­bo­da Varv fick allt­så länge käm­pa hårt för att få beställ­ningar i Sverige efter­som Kock­ums Varv domin­er­ade totalt. Men till sist loss­nade det och en rad far­tyg lev­er­erades till den sven­s­ka mari­nen de när­maste årtiondena.

Kurt von Schmalen­sée var varvets chef i 35 år från 1881 till 1916. Rösträttsre­gler­na på den tiden gav hon­om och chefen för super­fos­fat­fab­riken i Svin­der­sviken myck­et stor makt i Nac­ka. Länge sköttes kom­munens bok­föring på varvets kon­tor innan Nac­ka anställde sin förs­ta kommunalkamrer.

Pansarkrys­saren Fyl­gia var den sven­s­ka mari­nens störs­ta far­tyg i börj­an av 1900-talet och dess mest beröm­da. Tusen­tals per­son­er såg sjö­sätt­ningen vid Finn­boda där naturligt­vis kun­gen och drot­tnin­gen var på plats. Fyl­gia var 117 m långt, vägde 4 310 ton och kunde göra 21,5 knop.

Fyl­gia mod­erniser­ades flera gånger och var i tjänst fram till 1953.

Nu var Finn­bo­da Varv etabler­at och vid sekel­skiftet 1900 var Finn­bo­da ett av lan­dets störs­ta varv med när­mare 700 anställ­da. Det all­ra mes­ta gjordes med hand­kraft. Mat­salen på Finn­bo­da värd­shus var inde­lad i tre klass­er – arbe­tar­na hän­visades naturligtvis till den enklaste.

Här syns Hästholmssun­det mel­lan Finn­bo­da och dåti­da Hästhol­men innan det fylldes igen. Hästhol­men bytte på 1930-talet namn till Kvarnholmen.

Vid småbå­tar­na till höger lig­ger idag Hästhol­mens båtk­lubb – med just det nam­net. Den lil­la ön i mit­ten av bilden kallades Limpan och till vän­ster lig­ger Finn­bo­da Varv.

Det var trångt på varvs­området. Här ska det 83 meter lån­ga last­fartyget Fre­ja sjö­sättas 1938. Under andra världs­kriget, med mängder av fartygs­repara­tioner, var så mån­ga som 800 per­son­er anställ­da på varvet.

I bergen ovan­för varvet låg varvets per­son­al­bostäder. Dan­vikshem syns längst bort i bilden till vän­ster. Några ensta­ka hus lig­ger ännu kvar men området domin­eras idag av Dan­vikshems senior­bostäder och de all­ra senast byg­g­da husen i slutet av Östra Finnbodavägen.

På klip­pan när­mast, där fotografen står,  byg­gdes i slutet på 1940-talet de per­son­al­bostäder som fort­farande står kvar. Arkitek­ter var bröder­na Erik och Olle Ahlsén, som senare ritade den nya Hvi­lans sko­la och hela Henriksdalsringen.

Här syns bebyggelsen på nära håll. Den gam­la chefs­bostaden, från 1835 och Beck­brukets tid, är det vita huset i för­grun­den. Det är byggnads­minne, men står idag myck­et för­fal­l­et på berget mit­te­mot livsmedelsbutiken.

När­mast  bakom syns den då nybyg­g­da chefs­bostaden, disponent­villan, som byg­gdes för famil­jen Schmalen­sée. Län­gre bort lig­ger hus för tjänste­männen och för arbet­arna. Bara några ensta­ka hus lig­ger idag kvar längst bort.

De fles­ta arbe­tar­bostäder­na låg sam­lade längs en gata högt uppe på berget som myn­nade mot norr. Här fanns ock­så en matbutik.

Varken arbetsmiljön eller bekväm­ligheter­na var i dagens nivå. Svåra oly­ck­or och döds­fall förekom genom åren. På 40-talet anställdes en sjuk­sköter­s­ka och i bör­jan av 50-talet en läkare.

Varvets svåraste oly­c­ka inträf­fade 1990 då pas­sager­ar­fär­jan Sal­ly Alba­tross brann när det låg inne för repa­ra­tion. Det var gnis­tor från en skär­brännare som ut­veckla­des till en stor­brand och röken låg tät över Stock­holm. Alla lyck­ades räd­da sig ur far­tyget och ingen omkom i brand­en som tog flera dygn att släc­ka. Skador­na har upp­skattats till uppåt 500 miljon­er kronor.

Vid en rät­tegång i Nac­ka tingsrätt kunde ingen på varvet dömas för bran­den trots att åkla­garen var väldigt kri­tisk mot varvet och flera anställ­da för mis­stag och en lång rad för­sum­melser med brandsäkerheten.

Mån­ga båtar har en spän­nande his­to­ria. Fär­jan Got­land t. ex. byg­gdes i Hol­land 1964 men repar­erades flera gånger på Finn­bo­da Varv. Far­tyget var med om flera kol­li­sion­er och en explo­sion. Efter Got­land­strafiken såldes det mån­ga gånger och till­hörde en tid marock­an­s­ka mari­nen som trans­port­far­tyg. På 90-talet såldes far­tyget till Grekland och hette då Diva och Delfi­ni och gick i trafik till Turki­et och slu­tade 2003 sin dagar upp­körd på en turkisk strand för att hug­gas upp.

Under 100 år byg­gde Finn­bo­da Varv 110 far­tyg: en rad oli­ka örlogs­fartyg till rys­ka och sven­s­ka mari­nen, last­fartyg, is­brytare, bogser­båtar, passagerar­fartyg, en flyt­docka och skrov till oljeplattformar.

Sven­s­ka mari­nen var länge en vik­tig kund – men mån­ga far­tyg byg­gdes ock­så för Ryssland och senare Sovjetunionen.

Här är några far­tyg som bliv­it mer kän­da än andra:

1915 byg­gdes den isbrytare som nu het­er St Erik och lig­ger som musei­far­tyg vid Wasavarvet.

Diana byg­gdes 1931 för trafiken på Göta kanal mel­lan Stock­holm och Göte­borg och är fort­farande i trafik.

Gus­tav af Klint byg­gdes 1941 som tjän­ste­far­tyg åt det då Kung­li­ga Sjöfarts­verket. Idag hotell och vandrar­hem vid Söder Mälarstrand, väster om Slussen.

1953 byg­gdes passagerar­fartyget Birg­er Jarl som mest gick i trafik till Åland (Ånedin­linjen) så sent som 2013 och blev sedan vandrar­hem vid Skepps­bron och försvann till sist från Stockholm.

1962 sjösattes Svea Jarl som även var bil­fär­ja. Gick i trafik till Fin­land först för Sil­ja Line och sedan för Viking Line (som Apol­lo III). Ham­nade till sist i Thai­land och hög­gs sedan upp i Indien.

1978 byg­gdes de båda pas­sager­ar­far­ty­gen Vin­dö­ga och Solö­ga åt Wax­holms­bo­laget och de går fort­farande i reg­uljär trafik i skärgården.

Vikingter­mi­nalen vid Stads­går­den svets­ades till stor del av arbet­are från Finn­bo­da och varvets folk skötte även myck­et av monterings­arbetet för Globen.

På 1970-talet job­bade Mikael Joseph­son några år på varvet som plåt­sla­gare. I boken  ”Finn­bo­da Varv och far­ty­gens som byg­gdes där” beskriv­er han levande arbetet, miljön och kam­ratskapet. Det var lite av en bruksmiljö med mån­ga invan­drare. Den fin­s­ka arbet­skraften var stor – men senare kom arbetare ock­så från övri­ga Europa och till sist från övri­ga världen. En del av uppgifter­na i den­na text kom­mer från boken och Mikael gett sitt till­stånd att här pub­licera några av bilderna.

Under 1900-talet mod­erniser­ades varvet, byg­gdes ut och inrik­t­nin­gen ändrades flera gånger. Kris­er kom och gick.

När efter­frå­gan på olje­far­tyg ökade under 1960-talet gyn­nade det Finn­bo­da ända fram till mit­ten av 1970-talet då mark­naden kraschade.

Ägar­na var genom åren Bergsunds mekaniska, Sve­abo­la­gen, och göteborgs­rederiet Saléns.

Saléns över­tog även den kris­drabbade Götaverken­koncernen och nam­net blev Götaverken Finn­bo­da AB från 1974. Nu kunde man med 700 anställ­da byg­ga far­tyg på 35 000 ton död­vikt och 170 m lån­ga. Varvet hade fem flyt­dockor och till­gång till tre torr­dockor på Beckholmen.

De sven­s­ka var­ven gick allt säm­re och 1977 tog stat­en tog över Götaverken, när det inte lönade sig att byg­ga tank­far­tyg län­gre. Även andra far­tygs­byggen var olön­sam­ma och Finn­bo­da gjorde förluster.

1978 ville både kon­cern­led­nin­gen vid Götaverken och stat­en läg­ga ned Finn­bo­da Varv. Men det behövdes ett repa­ra­tionsvarv i Stock­holm både för den van­li­ga sjö­farten och för den mil­itära bered­skapen. Bland annat Nac­ka kom­mun köpte mark av varvet och hyrde ut den till varvet som på så sätt fick in pen­gar. Därmed kunde varvet över­l­e­va några år till.

Till slut såldes Finn­bo­da Varv 1988  till ett pri­vat före­tag som hette Stock­holms Indus­tri­er AB. Mån­ga undrade om det var ett ser­iöst försök att räd­da varvet. Två år senare, 1990, var Finn­bo­da Varvs saga all efter drygt 100 år. Det slu­tade i konkurs i den lågkon­junk­tur som då rådde.

Under några år fanns en omskriv­en klubb för rave­musik med nam­net Dock­lands i en nu riv­en svetshall.

HSB köpte det gam­la varv­som­rådet 1997 och 2006 var det dags för den förs­ta inflyttningen. 

Janne Peters­son