Kvarnholmen och Svindersviken har hyst fabriker och arbetarbostäder i över hundra år. Då växte Stockholm utåt och industrierna fick lämna innerstaden. Nu är det bostäderna som breder ut sig utefter vattnet öster om Stockholm.
För länge sedan hette Kvarnholmen Finnsö – sannolikt för att båtar från Finland tidigt gjorde uppehåll här. Namnen Finnboda och Finntorp antyder samma kontakter med landet i öster. Senare blev namnet på ön Hästholmen efter de hästar som skeppades från Estland, som fick beta här i väntan på köpare inne i staden. När kvarnindustrin växt sig stor på ön visade det sig att viktig post ofta hamnade i orten Hästholmen, vid Vätterns östra strand. Till slut byttes namnet till Kvarnholmen på 1940-talet efter industrin på ön.
Ön ägdes tidigt av Sten Sture d. ä. och ingick i de marker som Gustav Vasa 1551 såg till att Danvikens hospital fick för sin försörjning.
I området fanns sedan 1600-talet flera små industrier som beckbruk, kimröksbruk och snart även Finnboda Slip. Västerut, vid Saltsjöqvarn byggdes i slutet av 1800-talet kvarnen, linoljefabriken och flera andra fabriker.
Redan på 1700-talet fanns en krog på Hästholmen/Kvarnholmen som låg på den nordvästra udden – norr om dagens båtklubb (som för övrigt fortfarande heter Hästholmens båtklubb). Det fanns även en krog och ett brännvinsbränneri på öns östra sida.
Under 1800-talet byggdes sommarnöjen på ön för den burgna överklassen. Då fanns redan gården Svindersvik, som fortfarande är en av landets bäst bevarade rokokoanläggningar. Den ritades av Carl Hårleman och ägare var bruksägaren Claes Grill. van Swindern ägde mark runt viken och efter honom fick den sitt namn. Innan dess hade den hetat Gäddviken och eventuellt Finnsviken.
Den stora industrin vid Svindersviken var länge Superfosfatfabriken som startade1871 och var landets första tillverkare av konstgödningsmedel, som blivit viktig för att öka produktionen i jordbruket. Konstgödseln fick man fram genom att mala mineralet råfosfat som blandades med saltsyra. Tillverkningen var mycket giftig och miljöfarlig. Röken från svavelsyrafabriken leddes i en blyledning till en hög skorsten uppe på Finnberget. Uppgifter finns om att all växtlighet i närheten dog.
En spektakulär olycka inträffade 23 juli 1901 då segelfartyget Louise Adelaide av Boston sprang i luften alldeles utanför fosfatfabriken. Fartyget var lastat med råolja, nafta och fotogen som exploderade. Olyckan tog ett tiotal liv. Tullen hade just börjat sin inspektion när något antände lasten. Olycksorsaken kunde inte fastställas – men det talades om att någon tänt en tändsticka för att se bättre under däck. Än idag ligger mängder av ektunnor kvar på botten av Svindersviken.
Huvudägaren till superfosfatfabriken, Oscar Carlson, var en sann patriark. Han styrde inte bara företaget utan bestämde också mycket över de anställdas liv i de bostäder företaget ägde. De anställda fick, för den tiden, goda villkor med sjukkassor, räntefria lån till husbyggen med mera. För de anställda och deras familjer var det som att leva i brukssamhälle – på gott och ont.
Tillsammans med Kurt von Schmalensee, som var direktör på Finnboda varv i 35 år, ledde Oscar Carlsson Nacka kommun och han var en av initiativtagarna till Svenska arbetsgivareföreningen.
Runt år 1900 fick den som hade stora inkomster många fler röster än den som hade små inkomster i kommunalvalen utanför städerna. Under en viss inkomst hade man ingen rösträtt, vilket gällde 60 procent av den manliga befolkningen. Kvinnor hade ingen rösträtt alls. En person med höga inkomster kunde ha max 5 000 röster eller tio procent av rösterna i t. ex. det som då var Nacka kommun. Därmed fick de båda företagsledarna på Finnboda varv och Superfosfatfabriken ett mycket stort inflytande.
Superfostfatfabriken blev senare en del av KemaNobel och fabriken revs på 1960-talet. Än idag står den gula disponentvillan kvar, liksom några röda arbetarbostäder och den röda villan på Kvarnholmen som är förskola och en som innehåller bostäder.
Hästholmen/ Kvarnholmen var alltså från början en ö. På öns västsida fanns vid förra sekelskiftet ett varv som tidigt byggde pråmar – men under 1900-talets början blev det ett av landets mest berömda yachtvarv sedan Knut Ljungberg anställts. Det byggdes både motor- och segeldrivna båtar till den tidens kändisar. Varvet flyttade snart till Lidingö – men Kurt Ljungberg återvände och skapade konkurrenten Nya Yachtvarvet som fram till 1926 levererade båtar till Torsten och Ivar Kreuger och många andra.
Idag ligger Hästholmens båtsällskap på samma plats. Båtklubben bildades för de anställda på KF:s kvarnar och fabriker. Ända fram till sommaren 2024 användes ett av de gamla husen från varven av båtklubben – men då brann huset ned.
På 1950-talet började man fylla igen sundet mot Kvarnholmen. På 1970-talet sprängdes tunnlarna ut och fyllnadsmassorna därifrån fullbordade utfyllnaden av sundet. Transporterna blev nu mycket enklare. Enligt Nacka kommuns planer kommer Hästholmssundet att öppnas igen.
Länge fanns det olje- och fotogenupplag vid norra stranden av Svindersviken, bland annat längst in i viken i ett område som kallades Dockan. Senare skulle OK/ Preem ha stora anläggningar vid Svindersviken och i berget ovanför byggdes stora lager för oljeprodukter, bland annat av beredskapsskäl.
Den stora kvarnen Tre Kronor på Hästholmen/ Kvarnholmen stod klar 1898. Stora mängder sprängsten från bygget användes för att skapa den långa kajen som kunde ta emot stora fartyg med mjöllaster från andra sidan jorden. Först drevs kvarnen av en ångmaskin – senare av en elgenerator. Produktionen var igång sex dagar i veckan, vilket betydde att det fanns ström i arbetarbostäderna också – men bara de dagar fabriken var igång. Vattenledning fanns inte på ön förrän KF drog fram den senare, därför bjöds de anställde på svagdricka.
Runt 1900 fanns det fem mjölkvarnar som drevs av ånga i Stockholmstrakten (bl.a. Eldkvarn som låg där stadshuset idag ligger). Nya fabriker och industrier började nu byggas utanför staden som ville få bort störande industrier. Dessutom var det ont om tomtmark och tomtpriserna steg. Lägena vid vattnet gjorde transporter enkla och det fanns gott om mark för nya byggen. 1912 var Tre Kronor och Saltsjöqvarn de enda två ångkvarnarna som fortfarande var i drift i huvudstadsområdet.
Under 1900-talts första sekel höll karteller i livsmedelsbranschen priserna uppe och ofta var varorna undermåliga för att det saknades kvalitetskontroll. Kooperationens mål var att sänka matpriserna och motarbeta kartellerna. Därför köpte Kooperationen kvarnen Tre Kronor 1922 och tog så småningom över hela ön och även fosfatfabriken vid Svindersviken.
Ännu fanns det ingen bro över till Hästholmen/ Kvarnholmen. Transporterna av mjöl in till staden och järnvägen sköttes med pråmar och en eldriven båt. De flesta anställda bodde inte på ön utan erbjöds länge gratis transport med slupen Avance, till och från Slussen.
Men 1924 hade KF byggt en bro – landets första i betong — och en väg mot Henriksdal. Landtransporter ersatte nu sjötransporterna,
År 1932 byggdes bron till ön om till en dubbelbro med en ny körbana ovanpå den andra – också den landets första. Den övre bron ledde rakt in till bostäderna och Konsum på det som då blev Tre Kronors väg. Innan bron byggdes hette den Stora gatan. På den övre bron gick senare KF:s egen trådbuss in till Södra station. Härifrån nådde man även de övre produktionsanläggningarna. Den undre bron ledde fortsatt till kvarnen Tre Kronor och kajen. Nu fanns förutsättningarna för en fortsatt expansion på Kvarnholmen. Det övre planet togs bort 1984 då sundet runt ön redan hade fyllts igen.
KF fortsatte att bygga vidare på produktionsanläggningen med en ny silo och, undan för undan, med en havregrynsfabrik med silo, sill- och lutfiskmagasin vid Svindersviken, bergrum för lagring av olja, en spisbrödsfabrik och makaronifabriken. På1950-talet arbetade runt 400 personer hos KF på Kvarnholmen – många av dem arbetade skift som rullade dygnet runt.
KF startade också ett eget arkitektkontor och modernismen präglade de nya byggena, samma idéer som utmärkte Stockholmsutställningen. Kontoret var föregångare i Sverige och betydelsefullt för modernismens intåg och en högre bostadsstandard.
Tidigare hade fabriker byggts som ståtliga slott eller borgar vilket både Tre Kronor på Kvarnholmen och Saltsjöqvarn längre in mot Stockholm är exempel på. Med modernismen skulle det synas tydligt vad verksamheten gick ut på och så lite som möjligt skulle döljas. En silobyggnad skulle se ut som en silo o.s.v.
1966 stod en ny kontors- och utställningsbyggnad klar. Den var extremt funktionalistisk och kallades Munspelet för att den såg ut just så. Från början var den nedre våningen helt i glas, och kortare än den övre, så att byggnaden såg ut att sväva. Senare byggdes den nedre våningen in och det svävande intrycket försvann.
Kvarnholmen blev allt mera av ett modernistiskt mönstersamhälle för kooperationen. Ett av landets första så kallade smalhus stod klart 1930 för arbetarna. Det var bara 9,2 meter brett med genomgående lägenheter på 56 kvadratmeter som fick dagsljus från två håll.
Lägenheterna, på två rum och kök, hade alla balkong och var noggrant planerade för skiftarbetare, med sovrum längst in i lägenheterna och kök, hall och toalett närmast trappuppgångarna. Badrum fanns separat. För många var den höga standarden en dröm som gick i uppfyllelse.
1930 stod också radhusen intill klara – med större lägenheter på 68 kvadratmeter. Ideologin och lite folkuppfostran var orsaken till att radhusen fick små kök. Kooperationen ville att vanan att sova i köket skulle bort – det ansågs ohygieniskt.
Samma år öppnades Stockholmsutställningen som blev modernismens stora genombrott. Särskilt radhusen på Kvarnholmen har lockat många arkitekturintresserade genom åren. Flera av husen från glansperioden på Kvarnholmen är byggnadsminnesförklarade.
Ytterligare ett smalhus på bara 7, 2 meter, med tvårumslägenheter, byggdes senare. Då skulle byggkostnaderna vara lägre och ett misslyckat försök med takvärme i lägenheterna gjordes. Huset fick inte det bästa ryktet och kallades EPA-huset efter den varuhuskedja med billiga och enkla varor som etablerades runtom i Sverige på 1930-talet.
I samband med bygget av bostäder på Kvarnholmen invigdes 1928 en Konsumbutik. Från början hade den tre ingångar: en för mjölkdelen, en del för kött och en för övriga varor. Den byggdes om till snabbköp 1955 och nyårsafton 1977 lades den ned.
I boken Kvarnholmen vår barndomsö skriver författarna Inga Björk Klevby och Christina Olsson om när de växte upp på Kvarnholmen från det att de föddes i början på 1940 talet. De berättar om att KF genomsyrade allt på den lilla ön – från arbete och bostäder, till butik, föreningsliv och fritidssysselsättningar. Till och med bussen in till Södermalm drevs av KF. Dessutom hade de flesta liknande villkor: de bodde i ungefär lika stora lägenheter, gick i samma skola och handlade i samma butik. Barnen gick i samma lekskola på ön och fortsatte i Hvilans skola. De berättar om en värld för sig – ett brukssamhälle med stor trygghet och stark vi-känsla. ”Det var ett samhälle där kollektiva ambitioner ofta gick före det privata och omsorg om det allmänna var en självklarhet”
På 1960- och 1970-talen var det möjligt för den som slutade grundskolan att gå upp på kontoret och få fast jobb på eftermiddagsskiftet samma dag och hade man tur kunde man få en egen lägenhet på samma gång. Under högkonjunktur var det till och med svårt att få de anställda att stanna kvar och att rekrytera nya.
I slutet av 1980-talet började dock lönsamheten att sjunka och KF bestämde sig för att satsa på kvarnarna och sluta med vidareförädlingen till bröd, makaroner med mera. Mjölproduktionen flyttades till Tre Lejon i Göteborg och 1992 låg KF:s stora anläggning på Kvarnholmen tyst och stilla och närmare 400 anställda blev utan arbete.
KF hade länge planer på något slags utbildningscenter på Kvarnholmen och diskuterade med bland andra Nobelstiftelsen och utbildningsdepartementet. Men så småningom utkristalliserade sig det som skulle bli dagens nya bostadsområde och 2010 startade de första byggena. I skrivande stund talas det om 3 700 bostäder med 7 500 boende och 500 arbetsplatser på Kvarnholmen.