Danvikens hospital var framsynt på 1500-talet – men en skam några hundra år senare

Dan­vikens hos­pi­tal, som grun­dades av Gus­tav Vasa, har kallats både den sven­s­ka socialvår­dens vagga och en skam. Från bör­jan tvin­gades de sju­ka ut ur staden för att de luk­tade och spred oren­lighet. I flera hun­dra år levde här fat­ti­ga, spetäl­s­ka, men­tal­sju­ka, krigsin­valid­er och barn. Dan­vikens hos­pi­tal var den störs­ta jordä­garen på Sick­laön och en mak­t­fak­tor. Med tiden för­föll byg­gnader­na och förhål­lan­de­na blev så olidli­ga att sto­ra förän­dringar krävdes – men då blev det för fint de fattiga.

Kung Gus­tav Vasa är den som har påverkat väs­tra Sick­laön i nuvarande Nac­ka mest. Han ville på 1500-talet få bort de sju­ka, fat­ti­ga och gam­la från det ned­lag­da Grå­munkek­lostret på Rid­darhol­men till Dan­viken. Kun­gen beskrev Hos­pi­talet på Hel­ge­and­shol­men som en smit­tkäl­la och ansåg att det spred dålig lukt. Han skrev att de som var sju­ka i spetäl­s­ka tvät­tade sig själ­va och sina besmit­tade kläder i vat­tnet som sedan flöt runt staden och slot­tet. Enligt kun­gens brev spreds en ”mäk­tig och ond stank”.

Den katol­s­ka kyrkan hade länge sam­lat på sig sto­ra rike­do­mar som Gus­tav Vasa drog in till stat­en och sig själv under refor­ma­tio­nen. Där­för beslöt han att alla går­dar på hela Sick­laön, inklu­sive Ham­mar­by gård, skulle över­lå­tas till Dan­vikens hos­pi­tal, som därmed fick inkom­ster och mat i natu­ra. Ham­mar­by gård, som låg där Lumahuset i Ham­mar­by sjös­tad nu lig­ger, hade sto­ra ägor ned mot tor­pen Kär­rtorp, Nytorp, Mårtens­dal lik­som Barnän­gen på Söder­malm, eller Åsön som det hette då.

Dan­vikens hos­pi­tal var länge en av Nackaom­rådets mäk­ti­gaste jordä­gare och påverkade utveck­lin­gen under de kom­mande århundradena.

År 1558 stod de förs­ta byg­gnader­na i Dan­viken klara för att ta emot de sju­ka, fat­ti­ga och gam­la från det ned­lag­da klostret på Rid­darhol­men. Det förs­ta huset innehöll en sjuk­stu­ga som omgav en stor kyrk­sal i mit­ten så att de intagna kunde höra ”Guds ord” från sina sän­gar. Det var ju genom Gud de skulle botas. Från slutet av 1400-talet finns flera altarskåp­stavlor med katol­s­ka motiv beva­rade från Klara kloster som Gus­tav Vasa hade riv­it i sam­band med refor­ma­tio­nen. De använ­des san­no­likt i Dan­vikens förs­ta kyr­ka – men togs bort under 1700-talet och finns nu på National­mu­se­um och Medeltidsmuseum.

Kun­gen hade tidi­gare beslu­tat att nivån på Ham­mar­by sjö skulle höjas med drygt tre meter för att ge en bät­tre fall­höjd åt bäck­en som drev smed­jan och kvar­nen på hos­pi­tal­som­rådet. Vat­tnet som rann genom Hos­pi­talets område kallades Dan­viks rän­nil. Mån­ga jordä­gare runt Ham­mar­by sjö fick kom­pen­sa­tion för att deras mark lades under vat­ten. Det blev nu möjligt att ta sig med båt från Söder­malm till Sick­la- och Jär­lasjöar­na. Idag måste man slus­sa efter­som nivån på Ham­mar­by sjö sänk­tes när Dan­vikskanalen byggdes.

Dan­vikens hos­pi­tal alla hus med omgivningar på en plankar­ta från 1848. Längst till vän­ster Ham­mar­by sjö. Ut mot vän­ster går vägen till Söder­malm och två vägar upp mot Fåfän­gan. Det sto­ra tvärställ­da huset är den kyrko- och sjukhus­byg­gnad som står kvar idag. Foto: Nils Lager­gren – 1951. Riksantikvarieämbetet.

Gus­tav Vasa är känd för att ha lagt sig i även små detal­jer. Han bestämde att det nya hos­pi­talet skulle ha sto­ra och mån­ga fön­ster så att det gick att vädra ordentligt. Han föreskrev att mat­en skulle vara bra så att även de svårast sju­ka skulle vil­ja äta. Förestån­daren, som kallades sysslo­man, ”skulle vara en sådan man som de fat­tige kär haver, den där ock vill leva och dö med dem i hos­pi­tal­en, om man en sådan man bekomme kan”.

Det var naturligtvis svårt att hit­ta en sådan per­son — bland de förs­ta förestån­dar­na på 1500-talet avrät­tades två för att de försett sig av hos­pi­talets till­gån­gar. De hade stulit kyrk­sil­ver och mat­varor. En av dem hade låtit per­son­alen byg­ga ett hus på Söder­malm åt hon­om själv – med Hos­pi­talets tim­mer. Hans fru sålde brän­nvin som hon bränt till­sam­mans med pig­or­na av de ”fat­ti­gas säd”. Flera lägre befat­tning­shavare på Hos­pi­talet dömdes av lik­nande skäl till arbeten på slotts­byggen ”tills de bliv­it spa­ka” och skick­ades sedan till ”knek­thopen” d.v.s. tvångsrekry­ter­ades till armén.

Från bör­jan bodde runt hun­dra inhysin­gar och ett fem­tio­tal anställ­da på området som plöt­sligt bliv­it väl­be­folkat. Det­ta var ju en avkrok långt utan­för staden. Det var ett eget samhälle som växt fram med ett stort självhushåll.

Det som idag är Nac­ka var länge glest bebyg­gt och jord­bruket var magert. Fiske var säk­ert en vik­tig biinkomst för de få invå­nar­na. Området domin­er­ades av några få går­dar som Erstavik, Velam­sund, Kum­mel­näs och Boo. Till det kom nu Dan­vikens hos­pi­tal som en myck­et stor jordä­gare. De få självä­gande bön­der­nas går­dar köptes ofta upp av de sto­ra går­dar­na. Det­ta förän­drades inte för­rän på 1800-talet då det byg­gdes som­mar­vil­lor fram­förallt till den nyri­ka skepps­broad­eln. Tidi­gare hade de rika byg­gt sig går­dar runt staden – nu togs klivet ut mot havet och skärgår­den. Senare kom ock­så indus­tri­er och bostäder år arbetare och tjänstemän. 

De går­dar som ägdes av hos­pi­talet skulle både lev­er­era i natu­ra och pen­gar för att tryg­ga försör­jnin­gen för de intagna. De vik­ti­gaste går­dar­na på Sick­laön som hörde till Dan­viken var Sto­ra Sick­la, Jär­la, Duvnäs, Sku­ru, Nyck­elviken, Sto­ra och Lil­la Björknäs, Men­sät­tra och Ren­sät­tra. Går­dar­na arren­der­ades ut – men Hos­pi­talet skulle höras vid var­je ägarbyte.

Under vis­sa peri­oder hade hos­pi­talet extra ont om pen­gar vilket naturligtvis gick ut över de intagna. Under 1600-talet  var det särskilt illa och rik­skanslern Axel Oxen­stier­na bestämde att skämt kött som beslag­tag­its hos slak­tare i staden skulle ges till de intagna på Hospitalet.

Hos­pi­talet tjä­nade tre pro­cent på var­je försäljn­ing av går­dar eller mark. Den­na så kallade rekog­ni­tion­savgift, upphörde inte för­rän 1962.

Hos­pi­talet hade ytterli­gare en inkom­stkäl­la – av ett uppseen­de­väckande slag. Efter­som det ock­så byg­gdes ett kurhus för vener­iskt sju­ka på hos­pi­tal­som­rådet fick utländ­s­ka skepp som anlöpte Stock­holm beta­la en särskild avgift – Dan­vikspen­nin­gen eller den ”vener­iska skat­ten”. Sjömän ansågs löpa större risk än andra att spri­da könssjuk­do­mar. Även den­na avgift upphörde på 1960-talet och det rörde sig då inte om några jät­te­lika belopp. 

En bit in på 1600-talet byg­gdes ett kim­röks­bruk, med arbe­tar­bostäder, som ock­så skulle ge inkom­ster. Det låg i Her­mans­dal öster om hos­pi­talet och var i drift till 1856. Kim­rök använ­des för svär­ta till målar­färg, tryck och tusch och fram­ställdes genom att brän­na bar­rved eller tjära.

De intagna var tvungna att lyda hår­da regler som Olaus Petri skrev 1533. De skulle få två mål mat om dagen, frisk luft, menings­full sys­sel­sät­tning och ett bad i veck­an. Men de skulle ock­så straf­fas för fyl­leri, sturskhet, styvsinthet, olyd­nad, lät­t­ja, slagsmål, kiv och trä­tor, hår­drag, örfi­lar, rymn­ing, langn­ing, oljud, skadegörelse och skör­lev­nad. Straf­fen som utdömdes var varn­ing, enskilt rum, vat­ten och bröd eller all­ra hår­dast: utskrivn­ing från hos­pi­talet. I stort gällde regler­na ända till mit­ten av 1800-talet.

De spetäl­s­ka eller lep­rasju­ka, som från bör­jan var uppe­mot 20 per­son­er, blev allt fler.  De var isol­er­ade i egna hus söder om bäck­en och fick inte träf­fa andra intagna eller gå till staden för att hand­la. Det fanns spetäl­s­ka kvar på Dan­viken till 1700-talet.

Från 1660-talet tog Dan­vikens hos­pi­tal även emot sin­nessju­ka eller dårar som de då kallades. Att ta emot dem blev både dyrt, arbet­samt och svårt för personalen.

På hos­pi­talet blandades allt­så med tiden gam­la, fat­ti­ga, krigsin­valid­er,  vener­iskt sju­ka, spetäl­s­ka, men­tal­sju­ka, bor­garänkor och föräl­dralösa barn med varan­dra. De enda som vår­dades för sig var de spetäl­s­ka på grund av smit­torisken och för att de ankla­gades för att spri­da en vidrig stank.

Vid mån­ga tillfällen spär­rades poli­tiskt obekvä­ma per­son­er in på Dan­vikens Hos­pi­tal. En kyrko­herde från Mora hade ifrå­gasatt enväldet, en kom­min­is­ter i Klara kri­tis­er­ade Riks­banken för att den tog ut rän­ta. Här fanns även ”svär­mare och vil­lolärare” – som pietis­ter­na ofta kallades. De var mot­stån­dare till statskyrkan och präster­skapet och höll egna gud­stjän­ster utan präster.

En av dem var pietis­ten Thomas Leopold som var inspär­rad på Dan­viken några år på 1740-talet, men han lyck­ades ändå ska­pa en liten för­sam­ling. Han dog 25 år senare på Bohus fäst­ning efter att ha sut­tit inlåst för sin tro i 43 år.

Nackas förs­ta sko­la fanns på Dan­vikens hos­pi­tal­som­råde redan 1683. Det var ett ”hit­te­barn­hem” för ”pilte- och pige­barn” som räd­dades från under­gång och fick uppe­hälle. De fick lära sig läsa och kris­ten­dom och fick någon slags upp­fos­tran. 1703 gick där 13 gos­sar och 3 flick­or. Skol­prästen Andreas Bred­berg, som senare blev kyrko­herde, beskrev dem som: ”Usla, vankyt­ta, av gatan upp­tagna, illa upp­fos­trade och vanar­tade barn, krym­plin­gar och brot­tfällingar.” Ännu i bör­jan av 1800-talet gick 32 barn i den skolan.

Sick­laön var känd för att ha mån­ga krog­ar – ofta utefter sjövä­gar­na mot skärgår­den. Bara på Dan­viken fanns två krog­ar: prästens och förestån­darens. Lönen var dålig så de hade båda rätt att säl­ja öl och brän­nvin. Läget vid Ham­mar­bysjön och vägen ut mot Sku­ru var bra — men de hade konkur­rens av flera krog­ar: Tap­pen vid nuvarande Dan­vikshem, Finn­bo­da värd­shus, Dock­ans krog i Svin­der­sviken och Kungs­brokrog någon kilo­me­ter ut mot Sku­ru. Tvärs över vat­tnet på Djurgår­den fanns ock­så krogar.

Under 1700-talet blev det rabalder då över­ståthål­laren för­b­jöd prästen att ha utskänknin­gen inne i sin tjän­ste­bostad – men rät­ten att säl­ja brän­nvin och öl fick han behålla.

Men myn­digheter­na skrev ock­så att  ”klerken och sysslo­man­nen ska för­mana de fat­ti­ga att de för sina pen­gar ska köpa sak­er de behöver som skjor­tor, skor, lärft och tvål … och icke använ­da pen­gar­na till brän­nvin och öl i över­flöd. Som förr skett. ”

På 1700-talet här­jade pesten i flera omgån­gar och hun­dratals dog. När stor­mak­tssverige föll sam­man i bör­jan av 1700-talet var nöden och sväl­ten avgrunds­d­jup både på Hos­pi­talet och i hela landet.

Byg­gnader­na hade sli­tits hårt och var för­fall­na. Särskilt kyrkobyg­gnaden var i dåligt skick.

Genom en kung­lig insam­ling lyck­ades man byg­ga den nya kyrkan med vård­platser som idag är det enda som finns kvar av hela hos­pi­talet. Över Dan­viks­bäck­en restes på 1720-talet 18 valvbå­gar för kyrkan och totalt fanns 160 säng­platser och inred­nin­gen var i färg­er­na rött, blått, gult och grönt. Över bäck­en hade man avträde. Inred­nin­gen var som förut: en kyrk­sal i mit­ten och sjuk­salar run­tom där de sju­ka kunde höra gud­stjän­sten från sina sängar.

Ända fram till 1809 rådde kyrko­gångs­plikt – som bety­dde att alla var tvungna att gå i kyrkan var­je söndag. Prästen i kapel­let vid Nac­ka ström krävde att de som bodde på väs­tra Sickla­ön, men inte till­hörde hos­pi­talet, skulle ta sig hela vägen till Nac­ka ström. Men efter mån­ga skriv­elser och ett kung­ligt beslut år 1771 fick invå­nar­na på väs­tra Sickla­ön fort­sät­ta att gå i Hos­pi­talets kyr­ka som låg så nära.

Under åren 1787 till 1861använde Hos­pi­talet det gam­la salt­sjud­eri­et på kajen för vår­den av sin­nessju­ka och vener­iskt sju­ka. Det fick nam­net Dan­viks dårhus. Huset byg­gdes på 1600-talet för ett miss­ly­ck­at försök att utvin­na salt ut Saltsjön. 

Från bör­jan hade dårhuset gott ryk­te, men blev snart över­fullt. Inomhus­miljön var myck­et dålig med fukt och dålig lukt. Förhål­lan­de­na var usla och gav Dan­vikens Hos­pi­tal rik­tigt dåligt ryk­te. Under flera hun­dra år var Dan­viken syn­onymt med dårhus.

För­fattare som Zacharias Topelius, August Blanche och Carl Jonas Love Almqvist har skil­drat det eländi­ga livet på dårhuset.

Den förhärskande upp­fat­tnin­gen var länge att sin­nessjuk­dom var Guds straff eller berodde på onda andar. Behan­dlin­gen kunde bestå av lax­er­medel, svängstol, att springa i eko­r­rhjul, kall­vat­tenkur­er eller bara fast­bind­ning. Länge var Dan­viken den enda plats i lan­det där man ”vår­dade” men egentli­gen endast för­va­rade sin­nessju­ka. Det­ta ansågs vara en hälsovårds­frå­ga och inte en sjukvårds­frå­ga. Ensta­ka kri­tik förekom mot förhål­lan­den och med tiden blev den allt krafti­gare. Dan­vikens hos­pi­tal sågs nu av kri­tik­er­na som en ”skam­fläck på huvud­staden” och en ”nesa för män­sk­ligheten”. Enligt en annan kri­tik­er” för­blek­nade Dantes infer­no om det jäm­fördes med Dan­viken”. Skarpa kri­tik­er var Carl Ulrik Sondén (över­läkare på Dan­viken) som låg bakom ska­pan­det av Kon­rads­berg och Mag­nus Huss berömd läkare i Stock­holm. Mag­nus Huss skrev:

”Dan­viks dårhus är måhän­da den ändamåls­vidrigaste af alla hufvud­stadens barmhertighets­inrättning­ar; den­na inrätt­ning kan kallas en fläck på hufvud­stadens kommunal­väsen; ja, man kan våga säga, att det är en nesa för mensklig­heten, att en anstalt för oly­ck­li­ga med­men­nisko­rs vård får finnas sådan som den­na är.”

Kri­tiken gav så småningom resul­tat. Ett nytt hos­pi­tal för sin­nessju­ka byg­gdes i Kon­rads­berg på Kung­shol­men och 101 patien­ter från Dan­viken fly­t­tade dit. Men mån­ga kri­tik­er tyck­te att byg­gnaden var för stilig och påkostad och kallade den för ”Dårar­nas slott” – de sin­nessju­ka skulle ju göm­mas undan.

Några årtion­den tidi­gare hade de vener­iskt sju­ka fly­t­tats till kurhuset på Kung­shol­men och krigsin­valid­er­na till Ulriks­dal. Efter dessa förän­dringar blev Dan­viken ett hem för gam­la och fattiga.

År 1894 fanns 216 inneboende på Dan­viken. De fles­ta var kvin­nor som beta­lade en årlig avgift. De som kunde arbe­ta fick oli­ka sysslor i självhushål­let och ingen fick läm­na området utan per­mis­sion. Man åt och sov i sin säng och där dog man efter­som sjukavdel­ning sak­nades. Den enda lyx­en som fanns var varm­bad och per­son­alen fick några öre extra för var­je per­son som badades.

Kosten vari­er­ade mel­lan fyra rät­ter: sop­pa, gröt, salt­fisk och salt kött. Enda skill­naden från 1500-talet till 1800-talet är pota­tisen som kom på 1700-talet. Mån­ga dog av skör­b­jugg på grund av den ensidi­ga kosten. Ofta kom arbetare från bl. a. Lil­je­hol­mens stear­in­fab­rik och Finn­bo­da varv för att köpa mat av de gam­la efter­som den delades ut för flera dagar åt gången.

Fram till 1900-talets bör­jan beskrevs de intagna som fat­tighjon – som var den van­li­ga beteckningen.

I boken ”En berät­telse om stif­telsen Dan­viks hos­pi­tal under 450 år” från 1960 skriv­er för­fattaren, dåvarande stif­telsens ombuds­man Per-Åke Herrström att det lägs­ta skik­tet i samhäl­let – uslin­gar­na som de kallades – helt sak­nade sky­dd i samhäl­let utan­för hos­pi­talet.. Det värs­ta straf­fet som kunde drab­ba dem på Dan­viken var att bli tvångsutskriven!

Men även per­son­alen hade strän­ga regler att rät­ta sig efter och var tvungna att t. ex. begära per­mis­sion om de behövde läm­na hospital­området för att uträt­ta ären­den. Personal­en var i tjänst alla vak­na tim­mar och bodde ända till i bör­jan av 1900-talet ofta i salarna till­sammans med de gam­la. Pen­sion fanns inte – utan man job­bade in i det sista. Lönen var låg och en del beta­lades ut i natu­ra allt­så säd eller annat. Myck­et ing­ick dock i den kost och logi som bestods.

Dan­viks kvarn från 1543 var i bruk till 1900. Mjölnarens bostad lig­ger på berget ovan­för. Larssons Ateljé 1906. Stock­holms stadsmu­se­um Foton­um­mer C 617.

Ham­mar­by sjö hade med indus­tri­alis­erin­gen och befolkn­ingsöknin­gen bliv­it en stinkande göl. Fab­rik­er, slak­terier och garver­ier förore­nade vat­tnet och spred en fruk­tans­värd stank.

I slutet av 1800-talet var byg­gnader­na på hos­pi­talet ner­slit­na och helt omod­er­na. Nu fanns det bara 23 byg­gnad­er kvar på området. När husen var som flest på 1700-talet fanns det dubbelt så många.

Stock­holms stad hade länge önskat för­bät­tra för sjö­trafiken. Dåti­dens sluss, söder om Gam­la Stan, var för liten och järn­vägstrafiken stördes av de otal­i­ga sluss­öppningarna för den båt­trafik som måste fram. Nu beslöt Stock­holms stad att Dan­viks kanal skulle byg­gas och grä­vas rakt genom hos­pi­talets område. Far­ty­gen skulle från kanalen fort­sät­ta genom en ny sluss vid Skanstull och ut i Mälaren. Staden hade avskriv­it det andra alter­na­tivet: att byg­ga en kanal mel­lan Ham­mar­by sjö och Svin­der­sviken efter­som det då blev en omväg för sjö­trafiken från Mälaren in till Slussen.

Alla byg­gnad­er på området utom kyrkan måste nu rivas och alla gam­la fly­t­tas för att ge plats för kanalen.

När arbete­na med kanalen inled­des 1917 hade Stock­holms stad av Nac­ka köpt hos­pi­tal­som­rådet ända till tio meter öster om dagens kanal och även områ­de­na på östra och södra sidan av Ham­mar­by sjö. Den nu tvärt avka­pade Dan­viksklip­pan lig­ger där­för i Stock­holm, lik­som väs­tra delen av Hen­riks­dals­ber­get där stadens ren­ingsverk lig­ger. Väs­tra delen av Hen­riks­dals­ber­get är rentav Stock­holms inner­stads högs­ta punkt och hör till Sofia församling.

När Dan­viks kanal invigdes 1929 var hela området omska­p­at och redo för sto­ra far­tyg som skulle los­sa och las­ta vid kajer­na runt Ham­mar­by sjö. Den lantli­ga miljön var bor­ta och Dan­viks rän­nil ett minne blott. Även för de sju­ka och gam­la från hos­pi­talet var det nya – och bät­tre tider.

Bygget av Dan­viks kanal tvin­gade fram en nöd­vändig förän­dring för hos­pi­talet och vår­den av de gam­la. Stif­telsen bakom Dan­vikens hos­pi­tal sålde marken vid kanal­en och sköt till egna medel. Den då kände arkitek­ten Aron Johans­son fick i uppgift att rita ett nytt och mo­dernt ålderdoms­hem. Han hade tidi­gare ritat stads­hotell, järn­vägs­stationer och slut­fört bygget av riksdags­huset. Flera kri­tik­er skulle senare säga att hans tidi­gare byggen tyvärr åter­speglade sig i det nya Danvikshem.

Till skill­nad från det gam­la hos­pi­talet blev det nya en myck­et mod­ern byg­gnad med vat­ten och avlopp, elek­triskt ljus och hissar. Dessa bekväm­ligheter var inte så van­li­ga i övri­ga i samhäl­let vid den tiden. Ock­så den­na byg­gnad fick en kyr­ka i cen­trum – även om kyrk­tornet använ­des som vattentorn.

Dan­vikshem byg­gdes av fir­man Kreuger och Toll. Torsten Kreuger hade tag­it hem den i USA utveck­lade meto­den att byg­ga i armer­ad betong. Så bakom teglet i den ståt­liga bygg­nad­en finns bärande betong.

När det nya Dan­vikshem invigdes 1915 fanns det plats för lite fler än 300 pen­sionär­er var­av en del till och med bodde i enkel­rum. Tid­ningar­na kri­tis­er­ade ofta bygget som lyx­igt. Stock­holm­stid­nin­gen skrev att det var för påko­stat och kallade det ett skan­dal­hus och att det bor­de ha plac­er­ats mer i sky­mun­dan. Sam­ma kri­tik hade tidi­gare rik­tats mot Kon­rads­berg som byg­gdes för de sin­nessju­ka på Kungsholmen.

Målarprin­sen Eugen på Walde­mar­sud­de hörde till dem som tyck­te att byg­gnaden var anskräm­lig – han vägrade att låta den synas i hans kom­mande mål­ningar. Klip­pan för­blev tom på hans tavlor.

Med det nya huset kom för­bät­tringar på mån­ga områ­den med för den tiden mod­ern math­åll­ning, män­niskosyn och fram­förallt vård. Dan­vikshem ägde Hen­riks­dals gård som låg där Kvarn­holmsvä­gen idag går ut mot Vär­mdövä­gen. Här odlades bland annat blom­mor, bär och grön­sak­er till Dan­vikshem. Odlin­gar­na räck­te ock­så till en han­del­strädgård. Men jor­den var dålig och sak­nade bra dräner­ing och där­för lades han­del­strädgår­den ned på 1940-talet.

1935 byg­gdes Dan­vikshem ut och rymde då nära 500 boende – även om det från 1960-talet bara fanns enskil­da rum. I bör­jan av 1990-talet byg­gdes de nya senior­bostäder­na öster om huvudbyggnaden.

Den gam­la kyrkobyg­gnaden på hos­pi­tal­som­rådet vid kanalen använ­des efter utrymnin­gen som lager och verk­stad och för­föll kraftigt innan den över­gavs och stod tom. Byg­gnaden har haft oli­ka ägare och oli­ka, mer eller min­dre lyck­ade, ren­overingar har genom­förts. All gam­mal inred­ning är sedan länge bor­ta. År 2021 såldes huvud­byg­gnaden på exeku­tiv auk­tion för 70 miljon­er kro­nor till Gull­rings­bo egen­do­mar som är ett fastighets- och för­valt­nings­bo­lag. De har ren­over­at ytterli­gare och använ­der i skri­vande stund byg­gnaden emel­lanåt som konsthall.

Janne Peters­son