Hammarby sjö

Danviks rännil blir Danviks kanal och hela Hammarby sjö förändras

När Gus­tav Vasa på 1500-talet fly­t­tade dårar­na och de sju­ka till Dan­viken och höjde vatten­nivån i Ham­mar­by sjö med fem meter kunde det byg­gas fler och större vat­tenkvarnar vid hos­pi­talet. Men 400 år senare låg hela Dan­vikens hos­pi­tal i vägen för stor­stadens trans­porter med båt. Ett jätte­likt bygg­projekt för­vand­lade hela området till en kanal, ham­nar och kajer som senare blev till mod­er­na bostads­områden i näs­ta omdaning.

Ham­mar­by sjö och i bak­grun­den syns porten till Dan­vikens hos­pi­tal, gaveln på Dan­vikskvarn och kyrk­tor­net. Vägen mot Nac­ka slin­grar sig runt Danviks­klippan. På Dan­viksklip­pan lig­ger en väderk­varn. Okänd kon­st­när. Bild från Söder­malm i tid och rum.

Det vi kallar Ham­mar­by sjö bil­dades runt 500 år efter vår tideräkn­ing då utlop­pet mot Salt­sjön, vid nuvarande Dan­viken, täpptes till av land­höjnin­gen. Här fanns på 1500-talet en vat­tenkvarn som utnyt­t­jade det lil­la fal­l­et och det var hit som Gus­tav Vasa år 1568 fly­t­tade de sju­ka från Grå­munke­hol­men till ett nybyg­gt sjuk- och fat­tighus – Dan­vikens hos­pi­tal. För att ge hos­pi­talet inkom­ster behövdes fler vat­tenkvarnar och mer fall­höjd på vat­tnet. Där­för höjde Gus­tav Vasa vat­ten­nivån med fem meter i Ham­mar­by sjö och han fick ersät­ta markä­gar­na i närheten för den mark som lades under vatten.


Bakom Dan­vikens hos­pi­tal syns den nybyg­g­da Salt­sjöq­varn. Isen lig­ger och året är 1891.
Stock­holm­skäl­lan. Foton­um­mer Fa 51001 Okänd fotograf.

Kvar­nen på Dan­viksklip­pan malde färg till tex­tili­er och byg­gdes i slutet av 1700-talet av Carl Gus­tav Hov­ing. Hans malmgård, står kvar än idag på Söder­malm, tvärs över vatt­net vid det Vita Huset.

I mit­ten på 1800-talet fly­t­tade Lil­je­hol­mens stear­in­fab­rik till Ham­mar­by sjös väs­tra strand på Söder­malm. Fab­rikens ägare och grun­daren av tid­nin­gen Afton­bladet, Lars Johan Hier­ta, bodde några år i mit­ten av 1800-talet i Hov­ings malmgård.

Fab­riken Rylan­ders & Rudolphs hade tillverkn­ing i kvar­nen på Dan­viksklip­pan, innan de fly­t­tade in på det som idag är Väs­tra Finnbodavägen.

Ham­mar­by sjö 1901. Härad­sekonomiska kar­tan, Lant­mä­teri­et. Pub­lic Domain.

I bör­jan av 1900-talet var Ham­mar­by myck­et sjö större än idag. Innan Ham­mar­by kanal byg­gdes var det just bara en sjö – med en liten rän­nil ut mot Salt­sjön vid Dan­viken. Stran­den låg myck­et när­mare Salt­sjöbanan i Hen­riks­dal och marken för flera av bostads­kvarteren i dagens Ham­mar­by sjös­tad var sjöbotten.

På kar­tan kallas bl. a. Hen­riks­dals­ber­get för Dan­vikens Hos­pi­tals utmark­er. Går­den Ham­mar­by, vars ägor sträck­te sig ned till tor­pet Kär­rtorp, syns till vän­ster där den gam­la Lumafab­riken idag lig­ger. Söder därom syns ett torp med ett lustigt namn: Korphopp.

1892. Stadsmuséet. Bild­num­mer Fa 206. Fotograf Axel Lindahl 

Här, där Bonde­gatan myn­nade i Ham­mar­by sjö, låg båten S/S Nack­anäs som gick med pas­sager­are till värds­huset Nack­anäs vid Järla­sjön via Sicklasjön.

På bryg­gan syns tvät­ter­skor — en yrkes­grupp som Per Anders Fogel­ström skrev om i bl. a. Mina dröm­mars stad och andra böck­er i ”Stad-serien”.

Ham­mar­by sjös utlopp gick genom Dan­viks kvarn och sjön fick ta emot myck­et avfall från män­niskor och de uppväxande indus­tri­er­na som fly­t­tat hit för att de var för smuts­iga för Stock­holm. Här ute fanns inga restrik­tion­er och det mes­ta gick ore­nat ut i sjön. Runt sjön låg oli­ka indus­tri­er, tegel­bruk, garver­ier, slak­terier, spin­ner­ier och en svinfarm.

Nu har även järn­vägs­bron för Salt­sjöbanan byg­gts och det är runt 1900.
Stock­holms stadsmu­se­um. Foton­um­mer Fa 48618. Okänd fotograf.

Ham­mar­by sjö bety­dde myck­et för stock­hol­mar­nas rekreation – särskilt när industri­arbetarna behövde avkop­pling på 1800-talet.  Det badades, åktes skrid­skor och rod­des. Ham­mar­by rodd- och idrotts­fören­ing bil­dades. Nordiska vin­ter­spe­len hölls här 1913. Vin­ter­tid sågades is som fyllde isskåpen på Söder. I den lum­mi­ga och idyl­liska naturen på Nack­asi­dan till­bringade mån­ga stock­hol­mare lördagskväl­lar, lördagsnät­ter och sönda­gar. Det fanns folk­park och andra nöjen och den spi­rande arbe­tar­rörelsen höll möten.

En kon­st­närskoloni, där bland andra Carl Lars­son ing­ick, höll till här. I boken ”Röda Rum­met” beskriv­er August Strind­berg artistlivet i Sick­la. Här låg ock­så den pampi­ga går­den Sto­ra Sick­la med anor från vikingati­den. Går­den är ersatt av ett byg­gvaruhus – men trä­dal­lén finns kvar.

Innan kanalen byg­gdes. Kar­ta från 1909 från Stadsmu­se­um, Stockholmskällan.

Här syns tydligt Ham­mar­by sjös utlopp som går rakt genom Dan­vikens hos­pi­tals område, genom kvarn­hjulen och under några av de andra husen. På så sätt fick man möj­lighet att direkt spo­la ut avlopps­vat­tnet i Salt­sjön. Dassen lades helt enkelt ovan­på vattenrännan.

De fles­ta av byg­gnader­na på hos­pi­tal­som­rådet är nu bor­ta. Från Söder­malm är det Dan­viks­gatan (gul på kar­tan) som löper fram till Dan­vikens Hos­pi­tal. Därefter slin­grar sig vägen runt Dan­viksklip­pan ut mot Kvarn­hol­men, Nac­ka och Vär­mdö. Vid Salt­sjöbanans sta­tion Hen­riks­dal lig­ger kro­gen Kransen. 

Dan­vikslun­den het­er idag Fåfän­gan. Lust­går­den på berget till­hörde en stor malmgård och på top­pen var det fåfängt att odla marken – därav nam­net.  Malmgår­dens huvud­byg­gnad lig­ger kvar vid dagens fär­jeter­mi­nal och vägen upp på berget byg­gdes av rys­ka krigs­fån­gar i bör­jan av 1700-talet.

Den röda lin­jen är gränsen mel­lan Stock­holm och Nac­ka — som snart skulle flyttas.

Stäven till ett far­tyg vid Söder Mälarstrand på väg mot Salt­sjön. Foto av Anton Blomberg 1899. Stadsmuséet. ID SSMD000026

Far­ty­gen blev allt större och slussen söder om Gam­la stan var för liten för sjö­trafiken till och från Mälaren. De ständi­ga slussöpp­ningar­na störde tåg­trafiken på stam­banan. ”Slus­selän­det” kallades det.

Förskep­pet till ett tank­far­tyg, som bogseras från varvet vid Horns­berg strand, illus­tr­erar prob­le­men. Sto­ra far­tyg fick helt enkelt byg­gas i delar som bogser­ades genom slussen, för att senare sät­tas ihop på Finn­bo­da varv – på rätt sida om Slussen ute i Saltsjön.

Lös­nin­gen på sjö­trafikens och tåg­trafikens prob­lem var Ham­mar­byle­den – en sjöväg till och från Mälaren söder om Söder­malm ut i Salt­sjön vid Dan­vikstull. Sjöns enda utlopp — Dan­viks rän­nil – skulle ersät­tas med en kanal för sjö­fartens skull.

Ett gigan­tiskt arbete inled­des för att kun­na gå med sto­ra far­tyg till och från Salt­sjön via en kanal, som skulle få nam­net Dan­viks kanal, och en sluss vid Skanstull med direkt förbindelse till Mälaren.

Här spränger man sig fram genom Dan­viksklip­pan 1923. I bak­grun­den syns den då nya Dan­viks­bron och till höger den delvis bort­spräng­da Dan­viksklip­pan. Fotograf Sven­s­ka Dag­bladet. Stock­holms stadsmu­se­um. Foton­um­mer Fa 40666

Det tog näs­tan hela 1920-talet att fullföl­ja de sto­ra plan­er­na. En ny järn­vägs­bro över Års­ta hol­mar byg­gdes så att sjö­trafiken kunde passera under bron som för­band Års­ta med Söder­malm. Vid den gam­la befäs­ta skansen vid Skanstull byg­gdes Hammarbyslussen.

Vid Dan­vikstull ersattes den gam­la järn­vägs­bron med en bro för både järn­väg och annan trafik.  Det blev en klaff­bro med en jät­te­lik motvikt med vars hjälp bron öpp­nas än idag. En ren­over­ing av bron är plan­er­ad att inledas 2022.

1922 var den nya, mod­er­na land­vä­gen fram­sprängd från bron norr om Dan­viksklip­pan utmed järn­vä­gen mot Henriksdal.

Arbetet med kanalen har fram­skrid­it och den nya bron syns tydligt. Djurgår­den i bak­grun­den och Dan­viksklip­pan till höger. Sjöhis­toriska museet, 1923. Fotograf Karl Ransell

Vid Dan­viken sprängde och grävde man sig fram till Salt­sjön för att ska­pa ett utlopp utan sluss. Den väs­tra delen av Danviks­klippan sprängdes bort för kanalen och klip­pan är nu tvärt avhuggen. Därmed försvann ock­så den slin­grande vägen runt Danviks­klippan ut mot Nac­ka och Vär­mdö. ”Dan­viks krokar” var ett minne blott.

Bygget innebar att Ham­mar­by sjö måste töm­mas – vilket tog flera år. Myck­et skräp och obe­hagligheter kom i dagen och resul­tatet blev ett stinkande träsk.

Fång­dammen mot Salt­sjön och Salt­sjöq­varn 1925. Dan­vikshem är nu byg­gt.
Foto Hamn­styrelsen och Stock­holm­skäl­lan. Fotograf okänd. 

Efter bygget tog det flera år att återi­gen fyl­la Ham­mar­by sjö – vars vat­ten­nivå nu blev näs­tan fem meter lägre än före bygget av sjöle­den. Med nya kajer och den nya marken blev Söder­malm, Lugnet och Sick­la större igen. Kvar på Hos­pi­tal­som­rådet fanns snart bara kyrkobyg­gnaden som står än idag. Dan­vikshem, län­gre bort var byg­gt och hade tag­it över vår­den av de gamla.

Dan­viks kanal 1925 som ska fyl­las med vat­ten. Poli­tik­er och allmän­het provgår, i höjd med Fåfän­gan, in mot Ham­mar­by sjö. Fotograf okänd. Teknik- och indus­tri­his­toriska arkivet/Tekniska museet TEKA0139809

Stock­holm köpte efter­hand mark av Nac­ka utefter kanalen som då kom att till­höra staden lik­som den västli­gaste delen av Hen­riks­dals­ber­get (där ren­ingsver­ket med tunnlar lig­ger). Stock­holms­de­len av Hen­riks­dals­ber­get är den högs­ta delen av berget: 57 meter över havet. Det är därmed Stock­holms inner­stads högs­ta punkt – efter­som området hör till Sofia församling.

Nac­ka fick ock­så släp­pa ifrån sig det som idag är Hen­riks­dal­sham­nen (f.d. Lugnet) och Södra Ham­mar­by­ham­nen, som till sto­ra delar är byg­g­da på mark som upp­stod när sjön sänktes.

Även går­den Ham­mar­by (där den ned­lag­da Lumafab­riken idag lig­ger) över­gick från Nac­ka till Stock­holm. Nac­ka lyck­ades dock und­vi­ka att bli en del av Stockholm.

Kar­ta från 1930. Stadsmu­se­um och Stockholmskällan.

Ham­mar­byle­den med kanalen var helt klar 1929. Här syns tydligt att Stock­holm har växt på Nackas bekost­nad – den röda kom­mungränsen går öster om Danviksklippan. 

De fles­ta av husen som hörde till Dan­vikens hos­pi­tal är bor­ta. Östra Söder­malm har vux­it med kajer. Det är fort­farande Dan­viks­gatan som led­er trafiken från Söder­malm österut. På den­na kar­ta är de gam­la befäst­ningar­na runt Fåfän­gan utsatta.

Här syns tydligt den tvärt avhug­gna klip­pan vid Dan­viksklip­pan som är nu bety­dligt min­dre. Vägen går par­al­lellt med Saltsjöbanan.

Ham­mar­byle­den 1934. Fly­g­fo­to av Oscar Bladh. Bild­num­mer OBK 95. Stock­holms Stadsmuseum.

Här syns den färdi­ga Ham­mar­byle­den med Dan­viks kanal som nu myn­nar ut i Salt­sjön. Ovan­för syns Salt­sjöq­varns byg­gnad­er, med Man­na­gryn­skvar­nen, tydligt. Uppe på Hen­riks­borgsklip­pan lig­ger linoljefabriken.

Bakom reser sig Dan­vikshem som då bestod av fler byg­gnad­er än idag. Nedan­för Henriksborgs­klippan skym­tar Rudolfs fab­rik­er med den höga sko­rste­nen och vägen mot Kvarnholmen.

I bildens mitt syns varvet Ham­mar­byverken där mån­ga skärgårds­bå­tar lig­ger för under­håll. Idag lig­ger där bostäder i Henriksdalshamnen.

Bild från Stock­holms skön­het­sråd runt 1930. Stock­holms stadsmu­se­um. Foton­um­mer F 16374.

Ham­mar­by­varvet skötte myck­et av repa­ra­tioner­na av skärgårds­bå­tar­na. Här växte kåk­staden Lugnet upp. Vär­mdövä­gen går nedan­för det obe­byg­g­da Henriksdalsberget.

Lugnets indus­tri­om­råde 1968. Fotograf Håkan Nor­de­nadler. Dig­i­ta­la stadsmuséet.

Sick­la var från bör­jan lant­ligt och idyl­liskt och här byg­gdes under 1800-talet sommar­villor. Men området skulle ändra karaktär.

I sam­band med bygget av Salt­sjöbanan såldes vil­lor­na och i stäl­let växte sto­ra indus­tri­er upp och under­måli­ga bostäder för arbe­tar­na. De sociala förhål­lan­de­na var eländi­ga. Så småningom blev Lugnet en slags kåk­stad med mån­ga ljusskyg­ga verksamheter.

Dan­viks­gatan mot Dan­viks­bron 1922. Spårvägsmuséet.
Doku­ment id: 1–3164 Fotograf okänd.

Bygget av kanalen och den nya Dan­viks­bron förän­drade förut­sät­tningar­na för vägen till och från Nac­ka och Vär­mdö. Här ansluter Dan­viks­gatan från cen­trala Söder­malm i en skarp böj till Dan­viks­bron och Sku­ru­vä­gen som det hette då. Den trån­ga påfarten kallades så småningom ”Nål­sö­gat”. Tidi­gare har gatan het­at Tjärhovs­gatan och Folkungagatan.

Bilden är från bör­jan av 1920-talet och sprängn­ingsar­bete­na för kanalen har bör­jat och snart ska de fles­ta av byg­gnader­na inne på Dan­vikens hos­pi­tals område rivas.

Sko­rste­nen till höger i bild hör till fab­riken på Väs­tra Finn­bo­davä­gen – Rylan­ders & Rudolphs.

Lil­je­hol­mens stear­in­fab­rik och Dan­viks­bron 1939. Stadsmuséet. Aero Mate­r­i­al AB.  
Fotograf okänd. Bild­num­mer: Fa 14620

Här är Ham­mar­by kanal färdig sedan tio år och Dan­viks­gatan löper österut mot bron i den skarpa böjen. Direkt nedan­för Fåfän­gans klip­pa går Salt­sjöbanan bakom husen i bildens överkant. De husen och mån­ga andra jäm­nades med marken på 1970-talet när Vär­mdöle­den drogs fram.

Folkun­ga­gatan, som inte syns på bilden, myn­nade i Ham­mar­by sjö söder om Lil­je­hol­mens stear­in­fab­rik som syns här i mit­ten av bilden där Det Vita Huset idag lig­ger. Hov­ings malmgård lig­ger inklämd syd­väst om fabriken.

Buss nr 6 är på väg från Söder­malm till Björknäs år 1925. Här nedan­för Dan­viksklip­pan med Salt­sjöbanan till höger. Den nybyg­g­da Dan­viks­bron, för både tåg och bilar, skym­tar i bak­grun­den. Fotograf okänd. Nac­ka lokalhis­toriska arkiv.

Dan­viks krokar och den rik­tigt gam­la vägen mot Sku­ru och Vär­mdö hade var­it smal, slin­grig och ojämn. Den var nätt och jäm­nt far­bar ens med häst och vagn. Den nya vägen norr om Dan­viksklip­pan var eländig och smal och hette Sku­ru­vä­gen. Vägen till­hörde nu Stock­holm – gränsen till Nac­ka går unge­fär vid Salt­sjöbanan. I slutet av trettio­talet bred­dades den rejält tack vara nöd­hjälp­sar­beten och döptes om till Värmdövägen.

Den upp­märk­samme ser att den­na tidi­ga buss är byg­gd av tys­ka MAN. Fort­farande trafik­er­ar SL-bus­sar från MAN sam­ma väg!

1953. Stock­holms stadsmu­se­um Foton­um­mer SvD 21165.
Fotograf Tore Burnäs.

I bör­jan av 1950-talet är det trångt att ta sig över Dan­viks­bron in mot Söder­malm. Vägen är utbyg­gd genom att man knaprat ännu mer på Dan­viksklip­pan. Men bron är för smal för att sväl­ja biltrafiken.

Ur En bok om Söder, Per Anders Fogelström, 1953

DANVIKSTULL IDAG — det är en kaskad av färg och ljud, en effek­tiv bit utkantsstad. Dan­viks­brons flaskhals led­er till en av lan­dets flit­i­gast trafik­er­ade vägar, bilar och väldiga gula bus­sar tränger sej fram i aldrig sinande köer. Salt­sjöbad­ståget skjuter ur sin tun­nel, kas­tar sej längs bergkan­ter och över viaduk­ter, passer­ar bron medan klock­o­r­na ringer vid ner­farten till kvar­nen, försvin­ner in i en ny tun­nels mörk­er. Prå­mar tuf­far fram under bron och nitham­mare dånar vid varvet. Klip­pans höghus lyser i gla­da färg­er under tak­en som lik­nar pap­per­skaskar. Spår­vagnar­na skra­par mot skenor­na i vänd­slin­gan intill Klock­stapels­back­en som led­er upp mot Fåfän­gans lil­la bergserver­ing. De väldiga sik­tar­na dunkar på Salt­sjöq­varn. Röken bol­mar ur stear­in­fab­rikens höga sko­rste­nar. Lumafab­rikens provrum lyser med sitt evi­ga ljus över Ham­mar­by sjös krym­pa­nde vat­teny­ta. All stadens oren­lighet rin­ner mel­lan de väldiga ren­skam­mar­na i ren­ingsver­kets grottsalar i berget vid Henriksdal.”

1956. Nac­ka Lokalhis­toriska arkiv. Fotograf okänd. 

Här är Danviks­bron utbyg­gd och trafiken ut mot Vär­mdö rullar på – på vän­ster sida. Vär­mdöle­den, med Skuru­bron, var länge Nackas störs­ta byggprojekt.

Men trafiken ökade ständigt och snart sågs Danviks­tull som en av stadens värs­ta trafik­fällor. I mit­ten på sjuttio­talet gjordes ytter­ligare en utbygg­nad av bron med fler kör­fält. Nu var Danviks­gatan bor­ta och trafiken rul­lade i flera fil­er in mot London­viadukten och vidare på den nybyg­g­da Stadsgårds­leden mot Slussen.

Notera övergångs­stället och järnvägs­övergången mot Sjöqvarns­backen som led­er ned mot Salt­sjöq­varn (i bildens högerkant). Det­ta var då enda sät­tet att för bilar att ta sig till kvar­nen och kajen — tun­neln byg­gdes inte för­rän i mit­ten av 1970-talet.

1959. Spårvägsmuséet. Doku­ment id: 2108–1234.
Fotograf Jan Zetterberg. 

Koop­er­a­ti­va För­bun­det hade 1942 – 1959 en egen, eldriv­en, bus­slin­je mel­lan Nytorgs­gatan och Kvarn­hol­men. Tråd­bussen, med släp­vagn, passer­ar Saltsjö­banans sta­tion vid Henriks­dal på väg ut mot Kvarnholmen.

Last­bi­lar­na, som körde mjöl­säckar från Tre Kro­nors kvarn på Kvarn­hol­men, använde ock­så ”kraften från ovan” och gick sam­ma väg in mot Södra Sta­tion. Bakom syns en av de gula Vär­mdöbus­sar­na som utg­ick från Tjärhovs­plan och Folkun­ga­gatan. Tor­net på Salt­sjöq­varn syns till höger.

Sedan tråd­bussen lagts ned 1959 fort­sat­te koop­er­a­tio­nen att köra buss mel­lan Kvarn­hol­men och Söder fram till 1968 då SL tog över.

1963. Spårvägsmuséet. Doku­ment id2108–972. Fotograf Håkan Trapp. 

1963 är det ännu vänster­trafik och här är en röd SL-buss på väg in mot Söder­malm. Den ska nu svän­ga vän­ster in under via­dukten från Danviks­klippan på väg mot Danviks­bron. I Hen­riks­dal körde trafiken nu i rondell.