Kvarnholmen och Svindersviken

Kvarn­hol­men och Svin­der­sviken har hyst fab­rik­er och arbetar­bostäder i över hun­dra år. Då växte Stock­holm utåt och industri­erna fick läm­na inner­staden. Nu är det bostäder­na som bred­er ut sig utefter vat­tnet öster om Stockholm.

För länge sedan hette Kvarn­hol­men Finnsö – san­no­likt för att båtar från Fin­land tidigt gjorde uppe­håll här. Nam­nen Finn­bo­da och Finntorp anty­der sam­ma kon­tak­ter med lan­det i öster. Senare blev nam­net på ön Hästhol­men efter de häs­tar som skep­pades från Est­land, som fick beta här i vän­tan på köpare inne i staden. När kvarn­industrin växt sig stor på ön visade det sig att vik­tig post ofta ham­nade i orten Hästhol­men, vid Vät­terns östra strand. Till slut byttes nam­net till Kvarn­hol­men på 1940-talet efter indus­trin på ön.

Ön ägdes tidigt av Sten Sture d. ä. och ing­ick i de mark­er som Gus­tav Vasa 1551 såg till att Dan­vikens hos­pi­tal fick för sin försörjning.

I området fanns sedan 1600-talet flera små indus­tri­er som beck­bruk, kimröks­bruk och snart även Finn­bo­da Slip. Västerut, vid Salt­sjöq­varn byg­gdes i slutet av 1800-talet kvar­nen, linolje­fabriken och flera andra fabriker. 

Redan på 1700-talet fanns en krog på Hästholmen/Kvarnholmen som låg på den nord­västra udden – norr om dagens båt­klubb (som för övrigt fort­farande  het­er Hästhol­mens båt­klubb). Det fanns även en krog och ett brännvins­bränneri på öns östra sida.

Under 1800-talet byg­gdes sommar­nöjen på ön för den burgna över­klassen. Då fanns redan går­den Svin­der­svik, som fort­farande är en av lan­dets bäst beva­rade rokoko­anläggningar. Den ritades av Carl Hår­le­man och ägare var bruks­­ägaren Claes Grill. van Swindern ägde mark runt viken och efter hon­om fick den sitt namn. Innan dess hade den het­at Gäd­dviken och eventuellt Finnsviken.

Den sto­ra indus­trin vid Svin­der­sviken var länge Superfosfat­fabriken som startade1871 och var lan­dets förs­ta till­verkare av konst­gödnings­medel, som bliv­it vik­tig för att öka pro­duk­tio­nen i jord­bruket. Konst­gödseln fick man fram genom att mala min­eralet råfos­fat som blandades med salt­syra. Tillverk­ningen var myck­et giftig och miljö­farlig. Röken från svavel­syra­fabriken led­des i en bly­ledning till en hög sko­rsten uppe på Finnber­get. Uppgifter finns om att all växt­lighet i närheten dog.

En spek­takulär oly­c­ka inträf­fade 23 juli 1901 då segel­­fartyget Louise Ade­laide av Boston sprang i luften allde­les utan­för fosfat­fabriken. Far­tyget var las­tat med råol­ja, naf­ta och foto­gen som exploder­ade. Oly­ck­an tog ett tio­tal liv. Tullen hade just bör­jat sin inspek­tion när något antände las­ten. Olycks­­orsaken kunde inte fast­stäl­las – men det talades om att någon tänt en tänd­sticka för att se bät­tre under däck. Än idag lig­ger mängder av ek­tunnor kvar på bot­ten av Svindersviken.

Huvudä­garen till super­fosfat­fabriken, Oscar Carl­son, var en sann patri­ark. Han styrde inte bara före­taget utan bestämde ock­så myck­et över de anställ­das liv i de bostäder före­taget ägde. De anställ­da fick, för den tiden, goda vil­lkor med sjuk­kassor, ränte­fria lån till hus­byggen med mera. För de anställ­da och deras famil­jer var det som att leva i bruks­samhälle – på gott och ont.

Till­sam­mans med Kurt von Schmalensee, som var direk­tör på Finn­bo­da varv i 35 år, led­de Oscar Carls­son Nac­ka kom­mun och han var en av initiativ­tagarna till Sven­s­ka arbetsgivareföreningen.

Runt år 1900 fick den som hade sto­ra inkomst­er mån­ga fler röster än den som hade små inkomst­er i kommunal­valen utan­för städer­na. Under en viss inkomst hade man ingen röst­rätt, vilket gällde 60 pro­cent av den man­li­ga befolknin­gen. Kvin­nor hade ingen röst­rätt alls. En per­son med höga inkom­ster kunde ha max 5 000 röster eller tio pro­cent av röster­na i t. ex. det som då var Nac­ka kom­mun. Därmed fick de båda företags­ledarna på Finn­bo­da varv och Super­fosfat­fabriken ett myck­et stort inflytande. 

Super­fostfat­fabriken blev senare en del av KemaNobel och fab­riken revs på 1960-talet. Än idag står den gula disponent­villan kvar, lik­som några röda arbetar­bostäder och den röda vil­lan på Kvarn­hol­men som är försko­la och en som innehåller bostäder.

Hästholmen/ Kvarn­hol­men var allt­så från bör­jan en ö. På öns väst­si­da fanns vid för­ra sekel­skiftet ett varv som tidigt byg­gde prå­mar – men under 1900-talets bör­jan blev det ett av land­ets mest beröm­da yacht­varv sedan Knut Ljung­berg anställts. Det byg­gdes både motor- och segel­drivna båtar till den tidens kändis­ar. Varvet fly­t­tade snart till Lid­ingö – men Kurt Ljung­berg åter­vände och ska­pade konkur­renten Nya Yacht­varvet som fram till 1926 leverera­de båtar till Torsten och Ivar Kreuger och mån­ga andra.

Idag lig­ger Hästhol­mens båt­sällskap på sam­ma plats. Båt­klubben bil­dades för de anställ­da på KF:s kvarnar och fab­rik­er. Ända fram till som­maren 2024 använ­des ett av de gam­la husen från var­ven av båt­klubben – men då brann huset ned.

På 1950-talet bör­jade man fyl­la igen sun­det mot Kvarn­hol­men. På 1970-talet sprängdes tunnlar­na ut och fyllnads­massorna därifrån full­bor­dade utfyll­naden av sun­det. Transport­erna blev nu myck­et enklare. Enligt Nac­ka kom­muns plan­er kom­mer Hästholms­sundet att öpp­nas igen.

Länge fanns det olje- och fotogen­upplag vid nor­ra stran­den av Svinders­viken, bland annat längst in i viken i ett område som kallades Dock­an. Senare skulle OK/ Pre­em ha sto­ra anlägg­ningar vid Svinders­viken och i berget ovan­för byg­gdes sto­ra lager för olje­produkter, bland annat av beredskapsskäl.

Den sto­ra kvar­nen Tre Kro­nor på Hästholmen/ Kvarn­hol­men stod klar 1898. Sto­ra mängder spräng­sten från bygget använ­des för att ska­pa den lån­ga kajen som kunde ta emot sto­ra far­tyg med mjöl­laster från andra sidan jor­den. Först drevs kvar­nen av en ång­maskin – senare av en elgen­er­a­tor. Pro­duk­tio­nen var igång sex dagar i veck­an, vilket bety­dde att det fanns ström i arbetar­­­bostäderna ock­så – men bara de dagar fab­riken var igång. Vatten­­ledning fanns inte på ön för­rän KF drog fram den senare, där­för bjöds de anställde på svagdricka.

Runt 1900 fanns det fem mjölk­varnar som drevs av ånga i Stock­holm­strak­ten (bl.a. Eld­kvarn som låg där stad­shuset idag lig­ger). Nya fab­rik­er och indus­tri­er bör­jade nu byg­gas utan­för staden som ville få bort störande indus­tri­er. Dessu­tom var det ont om tomt­mark och tomt­pris­er­na steg. Läge­na vid vat­tnet gjorde trans­porter enkla och det fanns gott om mark för nya byggen. 1912 var Tre Kro­nor och Salt­sjöq­varn de enda två ångk­varnar­na som fort­farande var i drift i huvudstadsområdet.

Under 1900-talts förs­ta sekel höll karteller i livsmedels­bran­schen pris­er­na uppe och ofta var varor­na under­måli­ga för att det sak­nades kvalitet­skon­troll. Koop­er­a­tio­nens mål var att sän­ka mat­pris­er­na och motar­be­ta karteller­na. Där­för köpte Koop­er­a­tio­nen kvar­nen Tre Kro­nor 1922 och tog så småningom över hela ön och även fos­fat­fab­riken vid Svindersviken.

Ännu fanns det ingen bro över till Hästholmen/ Kvarn­hol­men. Trans­porter­na av mjöl in till staden och järn­vä­gen sköttes med prå­mar och en eldriv­en båt. De fles­ta anställ­da bodde inte på ön utan erb­jöds länge gratis trans­port med slu­pen Avance, till och från Slussen.

Men 1924 hade KF byg­gt en bro – lan­dets förs­ta i betong — och en väg mot Hen­riks­dal. Land­trans­porter ersat­te nu sjötransporterna,

År 1932 byg­gdes bron till ön om till en dubbel­bro med en ny kör­bana ovan­på den andra – ock­så den lan­dets förs­ta. Den övre bron led­de rakt in till bostäder­na och Kon­sum på det som då blev Tre Kro­nors väg. Innan bron byg­gdes hette den Sto­ra gatan. På den övre bron gick senare KF:s egen tråd­buss in till Södra sta­tion. Härifrån nådde man även de övre produktions­anlägg­ning­arna.  Den undre bron led­de fort­satt till kvar­nen Tre Kro­nor och kajen. Nu fanns förut­sät­tningar­na för en fort­satt expan­sion på Kvarn­hol­men. Det övre plan­et togs bort 1984 då sun­det runt ön redan hade fyllts igen.

KF fort­sat­te att byg­ga vidare på pro­duk­tion­san­läg­gnin­gen med en ny silo och, undan för undan, med en havre­gryns­fab­rik med silo, sill- och lut­fiskma­gasin vid Svin­der­sviken, berg­rum för lagring av olja, en spis­bröds­fab­rik och maka­roni­fab­riken. På1950-talet arbeta­de runt 400 per­son­er hos KF på Kvarn­hol­men – mån­ga av dem arbe­tade skift som rul­lade dygnet runt.

KF star­tade ock­så ett eget arkitek­tkon­tor och mod­ernis­men präglade de nya bygge­na, sam­ma idéer som utmärk­te Stockholms­utställ­ningen. Kon­toret var före­gångare i Sverige och betydelse­fullt för mod­ernis­mens intåg och en högre bostadsstandard.

Tidi­gare hade fab­rik­er byg­gts som ståtli­ga slott eller bor­gar vilket både Tre Kro­nor på Kvarn­hol­men och Salt­sjöq­varn län­gre in mot Stock­holm är exem­pel på. Med mod­ernis­men skulle det synas tydligt vad verk­samheten gick ut på och så lite som möjligt skulle döl­jas. En silobyg­gnad skulle se ut som en silo o.s.v.

1966 stod en ny kon­tors- och utställnings­byggnad klar. Den var extremt funk­tion­al­is­tisk och  kallades Mun­spelet för att den såg ut just så. Från bör­jan var den nedre vånin­gen  helt i glas, och kortare än den övre, så att byggnad­en såg ut att svä­va. Senare byg­gdes den nedre våning­en in och det svä­vande intryck­et försvann.

Kvarn­hol­men blev allt mera av ett modern­istiskt mönster­samhälle för koop­er­a­tio­nen. Ett av lan­dets förs­ta så kallade smal­hus stod klart 1930 för arbe­tar­na. Det var bara 9,2 meter brett med genom­gående lägen­heter på 56 kvadrat­meter som fick dagsljus från två håll.

Lägen­heter­na, på två rum och kök, hade alla balkong och var nog­grant plan­er­ade för skift­arbetare, med sov­rum längst in i lägen­heterna och kök, hall och toalett när­mast trapp­uppgång­arna. Badrum fanns sep­a­rat. För mån­ga var den höga stan­dar­d­en en dröm som gick i uppfyllelse.

1930 stod ock­så rad­husen intill klara  – med större lägen­heter på 68 kvadrat­meter. Ide­olo­gin och lite folkupp­fos­tran var orsak­en till att rad­husen fick små kök. Koop­er­a­tio­nen ville att vanan att sova i köket skulle bort – det ansågs ohygieniskt.

Sam­ma år öpp­nades Stockholms­utställ­ningen som blev modern­ismens sto­ra genom­brott. Särskilt rad­husen på Kvarn­hol­men har lock­at mån­ga arkitektur­intresserade genom åren. Flera av husen från glans­perioden på Kvarn­hol­men är byggnadsminnesförklarade.

Ytterli­gare ett smal­hus på bara 7, 2 meter, med tvårums­lägenheter, byg­gdes senare. Då skulle bygg­kostnad­erna vara lägre och ett miss­ly­ck­at försök med tak­värme i lägen­heterna gjordes. Huset fick inte det bäs­ta ryk­tet och kallades EPA-huset efter den varuhus­kedja med bil­li­ga och enkla varor som etabler­ades run­tom i Sverige på 1930-talet.

I sam­band med bygget av bostäder på Kvarn­hol­men invigdes 1928 en Konsum­butik. Från bör­jan hade den tre ingån­gar: en för mjölk­delen, en del för kött och en för övri­ga varor. Den byg­gdes om till snabb­köp 1955 och nyårs­afton 1977 lades den ned.

I boken Kvarn­hol­men vår barn­dom­sö skriv­er för­fat­tar­na Inga Björk Klev­by och Christi­na Ols­son om när de växte upp på Kvarn­hol­men från det att de föd­des i bör­jan på 1940 talet. De berät­tar om att KF genom­syrade allt på den lil­la ön – från arbete och bostäder, till butik, förenings­liv och fritids­sysselsätt­ningar. Till och med bussen in till Söder­malm drevs av KF. Dessu­tom hade de fles­ta lik­nande vil­lkor: de bodde i unge­fär lika sto­ra lägen­heter, gick i sam­ma sko­la och hand­lade i sam­ma butik. Bar­nen gick i sam­ma lek­skola på ön och fort­satte i Hvi­lans sko­la. De berät­tar om en värld för sig – ett bruks­samhälle med stor tryg­ghet och stark vi-känsla. ”Det var ett samhälle där kollek­ti­va ambi­tion­er ofta gick före det pri­va­ta och omsorg om det allmän­na var en självklarhet”

På 1960- och 1970-tal­en var det möjligt för den som slu­tade grund­skolan att gå upp på kon­toret och få fast jobb på efter­middags­skiftet sam­ma dag och hade man tur kunde man få en egen lägen­het på sam­ma gång. Under hög­konjunktur var det till och med svårt att få de anställ­da att stan­na kvar och att rekry­tera nya.

I slutet av 1980-talet bör­jade dock lön­samheten att sjun­ka och KF bestämde sig för att sat­sa på kvarnar­na och slu­ta med vidare­förädlingen till bröd, makaroner med mera. Mjöl­produktionen fly­t­tades till Tre Lejon i Göte­borg och 1992 låg KF:s sto­ra anläg­gn­ing på Kvarn­hol­men tyst och stil­la och när­mare 400 anställ­da blev utan arbete.

KF hade länge plan­er på något slags utbildnings­center på Kvarn­hol­men och diskuter­ade med bland andra Nobel­stiftelsen och utbildnings­departementet. Men så småningom utkristalli­serade sig det som skulle bli dagens nya bostads­område och 2010 star­tade de förs­ta bygge­na. I skri­vande stund talas det om 3 700 bostäder med 7 500 boende och 500 arbets­platser på Kvarnholmen.

Janne Peters­son