”Lyxradhusen” tar över på Henriksborgsklippan
Det var inte alls självklart att det skulle bli radhus på Henriksborg eller ens att det skulle heta Henriksborg. Först var tanken att Folksams huvudkontor skulle byggas på berget. Det fanns också krav på flerfamiljshus i stället för de kritiserade ”lyxradhusen” som HSB ville bygga. När de väl byggts och skulle säljas var det inte lätt att hitta köpare till alla de dyra radhusen.
Namnet Henriksborg anses komma från notfiskaråldermannen Hindric Österman, som på 1700-talet köpte fastigheteten med saltbruket nedanför berget och namngav det efter sig själv – Hindricsborg. Det gula huset, som står kvar än idag, byggdes i slutet av 1600-talet för att man där skulle utvinna salt ur havet – vilket naturligtvis misslyckades. Österman sålde senare huset vidare till Danvikens hospital som använde det som sinnessjukhus. Till slut blev byggnaden omöjlig att använda för sjuka och då blev det en fabrik för rullgardiner. Senare bodde arbetarna vid linoljefabriken i huset. Idag är det en bostadsrättsförening med namnet Henriksborg.
Sedan 1894 låg en stor fabrik på Henriksborgsklippan. Byggnaden dominerade klippan och var ett landmärke. Där tillverkades linoleummattor, vaxdukar, oljekläder med mera. Företaget Sommelii oljefabriker, som hade sin gamla linoljefabrik nedanför, hade expanderat och byggt den nya övre fabriken. Den var dock inte så lyckosam så snart hyrdes fabriken ut till Telegrafverket som tillverkade telefoner här och senare hyrde Hesselmans motorfabrik lokalerna. I slutet av 1940-talet köpte Kooperativa Förbundet hela fastigheten Henriksborg – från kajen och upp till klippan. Tanken var att bygga det nya huvudkontoret här. Men så blev det inte – Skanstull blev platsen för höghuset med huvudkontoret. KF hann dock bygga ett livsmedelslaboratorium, i det så kallade Gomanhuset i korsningen Östra Finnbodavägen-Danvikshemsvägen, som idag är bostäder.
I slutet av 1960-talet revs den ståtliga övre fabriken och siluetten skulle åter förändras. I samband med att Henriksdalsberget bebyggdes på 1960-talet fanns det i kommunens generalplan flerfamiljshus i fyra våningar inritade på Henriksborgsklippan. Men de blev inte verklighet på grund av industribullret från Saltsjökvarn. Redan på 1960-talet diskuterades en Österled för biltrafik över Saltsjön. I flera tidningsartiklar finns den inritad från Lugnet och den då nya Värmdöleden. Den sträckte sig öster om de nya husen på Henriksdalsberget och vidare öster om Danvikshem över Saltsjön och Djurgården och landade på Gärdet. Österleden skulle ansluta till Valhallavägen där Sveriges Radio och Sveriges Television idag ligger. På teckningarna syns också de planerade flerfamiljshusen på Henriksborgsklippan.
I februari 1975 sålde Kooperativa Förbundet Henriksborgsklippan till folkrörelseägda HSB för 4,9 miljoner kronor. Marken låg nästan så långt västerut man kan komma i Nacka – 150 m från gränsen mot Stockholm. Den gamla industribyggnaden var riven och klippan täcktes delvis av ett tjockt lager tegelskrot. Några ritningar var inte klara – men inriktningen var 90 radhus i flera plan. Från tre rum och kök på 90 kvm till sex rum och kök på 181 kvm och stadsplanen skulle tas i kommunfullmäktige samma höst. Husen skulle fördelas på KF, HSB och Nackas småhuskö.
Vägar, vatten, avlopp, skola och daghem fanns i närheten så området var väl försörjt tyckte kommunen – HSB hade till och med ritat in ett daghem. Buss 53 gick redan 1968 runt området och det var därför lätt att nå ”centrumanläggningen med post, matvaruhall, bibliotek och fritidsgård” som fanns på Henriksdalsberget. Det stora skyddsrummet från andra världskriget (i backen nedanför radhusområdets tennisbana) kunde göras om till kvartersgård sas det i planen. Stadsplanen ritades av arkitekt Ulf Snellman som tidigare hade ritat Fisksätra. Han sa i en intervju att utsikten över Stockholms hamninlopp är enastående.
Länsstyrelsen hade krävt att trafikmängden inte skulle öka för mycket i området och ut mot Henriksdalsmotet som låg innanför Stockholmsgränsen. Beräkningar visade att biltrafiken med maximalt 90 radhus skulle öka med ca tre procent på Kvarnholmsvägen och med ca 0,3 procent i Henriksdalskorsningen. Det ansågs inte vara något problem.
Ett problem var buller från Saltsjöqvarn som då ännu var i drift. Flera mätningar hade gjorts som visade att bullret utomhus på dagtid var 43 dB (A). Gränsen för högsta tillåtna industribuller var 50 dB (A). Det uttalades att radhusbebyggelsen närmast Saltsjöqvarn skulle läggas så att bullret minimerades – uteplatserna skulle läggas bakom de närmaste husen. I beslutet står att fönstren skulle vara ljudisolerade med öppningsbar vädringslucka med så kallad ljudfälla.
Det påpekades också att under områdets östra del går två utloppstunnlar från Henriksdals reningsverk som inte får beröras av den nya bebyggelsen. Den allra nordligaste delen av marken skulle heller inte få bebyggas p.g.a. strandskydd. Länsstyrelsen påpekade även att branterna runt området var farliga för barn och ville ha park- och lekyta inne i området.
Det stora problemet var att husen inte skulle få statliga lån för att tomt- och exploateringskostnaderna var så höga. Tomten var bergig och dyr att bygga hus på. HSB sa att genomsnittspriset skulle bli ca 350 000 kr med en kontantinsats på 25 000 kr. Det skulle visa sig att husen blev dyrare och debatten om lyxradhusen blev högljudd.
Socialdemokraterna och Vpk i Nacka gick emot byggplanerna för att det skulle bli svårt för ”vanligt folk” att köpa husen – området skulle bli ett lyxområde. Det rådde stor bostadsbrist i Nacka med över 10 000 personer i bostadskö. Nacka hade fått mycket kritik för att det byggdes inga eller få lägenheter utan mest småhus. Socialdemokraterna och Vpk krävde flerfamiljshus på klippan med statliga lån för att fler skulle få tillgång till den fina utsikten. Men de borgerliga partierna, som hade majoritet i kommunfullmäktige, godkände radhusen.
Arkitekt Olof Ellner på HSB fick uppdraget att rita radhusen på Henriksborg och hans mål var att alla hus skulle ha sjöutsikt – åtminstone från balkongerna.
Länsstyrelsen fastställde stadsplanen i december 1976 och var då positiv: Husen är förlagda till korta längor i nord-sydlig riktning med en zig-zag-formad förskjutning så att alla husen får tillgång till sol och utsikt. Länsstyrelsen skrev också att utsikten från Henriksborg över inloppet till Stockholm är enastående och särskild omsorg har vid utarbetande av planförslaget lagts ner på att tillvarata detta speciella miljötillskott.
Den åsikten delade dock inte den nytillträdde länsantikvarien Alf Nordström, som beklagade att han inte hunnit påverka byggnadsärendet. I intervjuer sa han att radhusen blir fula som stryk och att det var rena katastrofen för den känsliga miljön. Han tyckte att hela området var fult och att radhusen såg ut som flytande limpor som rinner ned i vattnet. Länsantikvarien tyckte att husen skulle ligga med ”ansiktet” åt vattnet som alla andra hus gör och att det var onaturligt att lägga husen mot bergets kontur.
När HSB skulle börja sälja radhusen trycktes stora säljbroschyrer med ett lockande namn på området: Saltsjö-Blick. Jämför med Saltsjö-Boo, Saltsjö-Duvnäs, Saltsjö-Järla. Nacka kommun protesterade och krävde att namnet skulle förbli Henriksborg och så blev det. HSB släppte sitt påhittade namn.
Flera tidningar kritiserade radhusen – särskilt Aftonbladets bostadsreporter, Lennart Arnstad, som beskrev radhusen som en skamfläck och ett öppet hån mot allt vad bostadskooperationen står får. Inga vanliga människor skulle ha råd att bo här. Han påminde om att sopnedkastet var en HSB-uppfinning och där borde planerna på radhusen på Henriksborg kastas. Han skrev att radhusen inte är särskilt märkvärdiga eller framåtsyftande i sin planlösning. Den enda målsättningen lyser klart igenom skrev Lennart Arnstad: att få in största möjliga antal hus för att få så god vinst som möjligt.
Marknadschefen på HSB, Börje Jansson, medgav att organisationen hade moraliska betänkligheter för att sälja husen, där nu de dyraste hade stigit i pris till uppemot en miljon kronor. Han försvarade HSB med att detta också var ett sätt att rädda hotade jobb på dotterbolaget Boro i Småland där husdelarna skulle framställas. Men det skulle inte bli någon vana att HSB byggde lyxhus, sa marknadschefen, som samtidigt förundrade sig över att husen ändå var lättsålda.
Dagens Nyheters Mert Kubu analyserade HSB och påminde om att HSB fick kritik för att man på 1930-talet byggde badrum i arbetarbostäder: vad skulle arbetarna med sådan lyx till? Också sopnedkasten fick ”lyxkritik” skrev han. Men även Mert Kubu beskrev Henriksborg som ett lyxprojekt – även om det räddade jobb på andra håll inom HSB-koncernen.
På bostadsförmedlingen i Nacka sa man att husen inte var i den vanliga prisklassen och att de skulle bli svåra att sälja. Intresset var stort – men det svalnade när prisnivån uppdagades, sa man från bostadsförmedlingen.
I april 1979 skrev Expressen att det fortfarande fanns sju osålda radhus efter ett års säljande. Tidningen kunde berätta att bara ett av husen förmedlats via HSB:s kö, sex köpare kom via KF och bara två från bostadsförmedlingen i Nacka och orsaken var naturligtvis de höga priserna.
Till slut stod Henriksborgs radhusområde klart och i september 1979 tog husägarna över samfälligheten från HSB vid en extra årsstämma.
Många henriksborgsbor stördes av bullret från Saltsjöqvarn. Bullret var värre än i mätningarna, som låg till grund för stadsplanen, särskilt nattetid. Kungsörnen, som ägde Saltsjöqvarn, försvarade sig med att man försökte minska bullret – men menade att det inte var lätt i en så gammal anläggning. Bullerproblemen upphörde till slut när Saltsjökvarn lades ned år 1989.
På 1980-talet hade Kungsörnen planer på att bygga ett stort bageri på det så kallade Bagarberget vilket naturligtvis oroade henriksborgarna som livligt protesterade. Istället byggdes det så småningom bostäder på berget söder om den gula kvarnen – vilket heller inte var konfliktfritt. Berget ockuperades till och med av motståndare till byggena.
Även bebyggelsen på kajen nedanför Henriksborg orsakade protester för att en del av utsikten försvann. I arbetet mot planerna startades till och med ett nytt kommunalt parti ”Strandskyddspartiet”.
När det gäller samfällighetens eget arbete har poolhuset reparerats flera gånger. Efter de första åren blev bollplanen till tennisbana.
I början av 2000-talet gjorde samfälligheten, stegvis, en stor upprustning av området med renoverat poolhus, ny växtlighet, ny asfaltering och nya trästaket utefter parkeringen på västra.
2019 samlades sophämtningen till två platser.
