Fabrikerna kommer till Henriksborg

Området runt Hen­riks­borg var bra för smut­si­ga och farli­ga indus­tri­er som inte kunde lig­ga inne i Stock­holm. Läget vid Salt­sjön var per­fekt när indus­tri­al­is­men slog igenom och arbet­skraft fanns på Söder. På Hen­riks­borgsklip­pan byg­gdes reko­rd­snabbt en mod­ern fab­rik med mas­sor av elek­triskt ljus som fascin­er­ade bland andra målaren prins Eugen där han stod vid sitt staffli på Walde­mar­sud­de. Senare växte ock­så mån­ga mod­er­na bostad­shus upp.

De förs­ta vat­tenkvarnar­na i trak­ter­na av Hen­riks­borg fanns redan på 1600-talet. På bilden syns i framkan­ten byg­gnader­na vid Dan­vikens hos­pi­tal. På hos­pi­tal­som­rådet låg flera kvarnar som drevs av det lil­la vat­ten­fal­l­et som rann från Ham­mar­by sjö ut i Salt­sjön. Ham­mar­by kanal grävdes inte ut för­rän på 1920-talet.

Det ljusa sto­ra huset län­gre bort är det så kallade ” dårhuset” som idag står kvar gul­målat. Där försök­te man på 1600-talet utvin­na salt ur Salt­sjön. Bergss­lut­tningar­na är obe­byg­g­da – men om några årtion­den byg­gs Salt­sjöq­varn och den övre fab­riken på Henriksborgsklippan.

Allde­les bor­tan­för dårhuset på bilden, i ett område som hette Her­mans­dal, låg ett kim­röks­bruk som var i drift fram till mit­ten av 1800-talet. Där fram­ställdes bland annat svart pig­ment till färg.

Ännu län­gre bort fanns sedan länge ett beck­bruk vid Finn­bo­da till långt in på 1800-talet. Tjära kokades till beck som använ­des att täta skepp med – en brand­farlig verk­samhet som inte kunde lig­ga inne i Stock­holm. Granne låg Finn­bo­da tunnbinderi­in­rät­tning som ersattes av Finn­bo­da slip, som tog emot sitt förs­ta far­tyg för över­syn 1878.

I Svin­der­sviken låg ytterli­gare ett beck­bruk och en stor super­fos­fat­fab­rik som tillverkade kon­st­göd­sel – ock­så det en brand­farlig och giftig industri.

Här syns ännu en vik­tig indus­tribyg­gnad. År 1888 stod en linol­je­fab­rik klar på kajen öster om dårhuset. Den ägdes av fir­man G. Som­melius & Co som tidi­gare haft sam­ma verk­samhet vid Skepps­bron och senare Stads­går­den. Fab­riken var ett oljes­lageri där raps och lin­frö pressades.

Plat­sen hette Hen­riks­borg efter not­fiskarål­der­man­nen Hin­dric Öster­man som köpte marken och det miss­ly­ck­ade salt­bruket 1765. Han döpte området efter sig själv. (Det finns ock­så uppgifter om att nam­net Hen­riks­borg kom­mer från råd­man­nen Hin­dric Spak som var inspek­tor på Dan­vikens hos­pi­tal runt 1750.)

Nac­ka och Dan­viken som ett nytt indus­tri­om­råde upp­märk­sam­man­des år 1895 i tid­skriften ”Sven­s­ka indus­triel­la verk och anläg­gningar” av skriben­ten Gun­nar Ekerot:

”Och i själ­va ver­ket lig­ger den­na för­sam­ling (Nac­ka med Hen­riks­borg) syn­nerli­gen väl till för att bli ett indus­triellt cen­trum. Där kun­na åt Salt­sjösi­dan utan syn­nerlig svårighet erhål­las ham­n­plats för även sto­ra sjögående far­tyg och den genom­skäres av Salt­sjöbanan (som då inte bara frak­tade pas­sager­are). Den är vidare genom liflig ångslup­strafik för­bun­den med hufvud­staden och åt land så godt som sam­man­byg­gd med Kata­ri­na för­san­ling, där en bety­dlig stock av arbetare är bosatt.”

Till kajen vid Salt­sjöq­varn och linol­je­fab­riken kom sto­ra segel­far­tyg med säd, lin­frön och raps – oftast från utlandet och ibland ända från Sydameri­ka. Lin­frön och raps pres­sades i fab­riken på kajen. Linol­ja använ­des främst till till impreg­ner­ing och färg. Även rovor pres­sades till olja för rovol­je­lam­por. Det gjordes ock­så raps- och lin­frökakor som var djurfoder.

Verk­samheten utvidgades 1894 när den övre fab­riken, eller mat­tfab­riken, byg­gdes uppe på berget där rad­husen idag lig­ger. Den byg­gdes klar myck­et snabbt och var igång bara ett halvår efter byg­gbeslutet — trots den otill­gäng­li­ga byg­g­plat­sen 362 trapp­steg upp från kajen. Den ståtli­ga byg­gnaden på bergskrönet syntes på långt håll och blev ett land­märke. En lin­bana som använ­des vid bygget fick sedan trans­portera upp kol till ång­mask­in­er­na som drev mask­in­er­na i fab­riken. Enligt indus­tri­tid­nin­gen var de två fab­rik­er­na då de störs­ta i sitt slag i Sverige.

I bör­jan hade oljes­lageri­et 34 arbetare och mat­tfab­riken på berget 76 och hälften var kvin­nor. Det kon­stat­er­ades särskilt att före­taget inte använde min­derårig arbetskraft.

1916 bil­dades Sven­s­ka oljes­lageri­et AB genom en sam­manslagn­ing av AB Som­melii Fab­rik­er på Hen­riks­borg och M E Del­ban­co som hade oljes­lageri i Möl­ndal, utan­för Göteborg.

Den övre fab­riken var  90 m lång och 20 meter bred och myck­et mod­ern. Lokaler­na beskrevs av tid­nin­gen ovan som  ljusa och lufti­ga. Fab­riken var tidig med elek­tricitet och i byg­gnaden använ­des över 600 glöd­lam­por – vilket var väldigt ovan­ligt.. Det fanns en ång­maskin både i fab­riken vid kajen och en uppe på berget.

För att bekäm­pa brän­der i den övre fab­riken fanns två sto­ra vat­ten­cis­tern­er, brand­poster run­tom i lokaler­na och per­son­alen trä­nades i brandbekämpning.

Prins Eugen målade mån­ga gånger indus­tri­er­na han såg tvärs över vat­tnet från Walde­mar­sud­de – sådana motiv var ovan­li­ga på den tiden. Däre­mot vägrade han att måla det nybyg­g­da Dan­vikshem som byg­gdes för att ersät­ta Dan­vikens hos­pi­tal.  Prin­sen tyck­te att byg­gnaden var otroligt ful – i hans tavlor fort­sat­te berget att vara obebyggt.

På bilden med olje­fab­rikens arbetare syns Gus­tav Carls­son. Bilden har gått i arv till hans barn­barn Jör­gen Arnev­ing som bor på Danviksklippan.

I den lil­la vak­t­stu­gan på kajen bodde famil­jen Carls­son en vån­ing upp. Jör­gens mor­mor Sofia job­bade ock­så på fab­riken med att sy pressdukar.

-Mor­far, som hade velat gå till sjöss, älskade att sit­ta i fön­stret och tit­ta på alla båtar och skepp, berät­tar Jörgen.

Gus­tav var skep­pare på en rod­dpråm som frak­tade linol­ja i ektun­nor mel­lan olje­fab­riken och Stads­går­den. I en oly­c­ka vid loss­nin­gen krossades Gus­tavs ena hand och följd­sjuk­do­mar led­de till hans död.

Vid fab­riken fanns en bryg­ga för prå­mar­na, en klapp­bryg­ga där kvin­nor­na sköljde tvätt och en bryg­ga för de anställ­das småbå­tar. Här lade ock­så ångslu­par­na till på sin väg ut från Ränt­mäs­tar­trap­pan. Slu­par­na fort­sat­te mot fab­rik­er­na vid Kvarn­hol­men, Gäd­dviken och Augus­ten­dal (vid dagens Nac­ka Strand), där de vände in mot staden igen. Det kostade 8 öre att åka mel­lan Ränt­mäs­tar­trap­pan och Hen­riks­borg. Trafiken lades ned 1918.

Jör­gens pap­pa var styr­man och körde ibland prå­men med linol­je­fat, när den bliv­it motoris­er­ad. Han byg­gde en åttame­ters båt som famil­jen kunde åka ut och sova i. Då hade kajen bred­dats för att få större djup och småbå­tar­na fly­t­tats län­gre österut och fått en uppläg­gn­ingsplats på land.

Jör­gen själv arbe­tade bland annat som ritare på Finn­bo­da varv och har bott på Dan­viksklip­pan i mån­ga år i flera omgångar.

I den övre fab­riken tillverkades en rad oli­ka oljeim­preg­n­er­ade pro­duk­ter som linoleum­mat­tor, vax­dukar, oljek­läder och sky­ddstäck­en till häs­tar. Men affär­erna för den övre fab­riken gick inte så bra. Där­för hyrdes den redan i bör­jan av 1900-talet ut till Telegrafver­ket som mon­ter­ade tele­fon­er här. Sedan fanns här en motorfabrik.

Det s. k. olje­för­rådet på andra sidan klip­pan på Väs­tra Finn­bo­davä­gens södra sida var just ett av fab­rikens för­råd – men innehöll ock­så en elcen­tral och för­råd för livsmedels­bu­tiken som låg överst i trap­pan på dårhusets väs­tra sida.

Den övre fab­riken lig­ger mag­nifikt på klip­pan. Det ljusa huset, nere till vän­ster, är det gam­la gula dårhuset. Huset byg­gdes på 1680-talet av hol­län­daren Abra­ham Vichen­haan för att  utvin­na salt ur Salt­sjön. Det blev förstås aldrig lönsamt. 

Senare tog Dan­vikens hos­pi­tal över byg­gnaden för att vår­da sin­nessju­ka – därav nam­net dårhuset.

Näs­ta verk­samhet i huset, från 1861, var rull­gar­dinstil­lverkn­ing. Huset var därefter per­son­al­bostäder för arbe­tar­na vid linoljefabriken.

På 1930-talet rus­tades huset upp och arbe­tar­famil­jer­na fick vat­ten, avlopp och el indraget i sina bostäder. Fram till 1961 fanns det en livsmedels­bu­tik i huset.

Idag är det bostad­srätts­förenin­gen Henriksborg.

I den förs­ta fab­riken vid kajen fort­sat­te man att pres­sa olja ur lin­frön till några år efter andra värld­skriget då konkur­rensen från Sydameri­ka blev för hård och press­nin­gen lades ned. Istäl­let fort­sat­te importen av linol­ja som råvara.

Koop­er­a­ti­va för­bun­det köpte området med byg­gnad­er 1969, men Sven­s­ka Oljes­lageri­et fort­sat­te att hyra in sig i några år. Senare byg­gde Koop­er­a­ti­va för­bun­det ett livsmedel­slab­o­ta­to­ri­um som kallades Goman­huset i korsnin­gen Väs­tra och Östra Finn­bo­davä­gen. Huset är idag bostäder. Den övre fab­riken på Hen­riks­borgsklip­pan revs senare och rad­hu­som­rådet byg­gdes i slutet av 1970-talet.

Den ned­lag­da linol­je­fab­riken på kajen hyrdes ut till en kon­stut­ställ­ning (IBID) och brann efter det i ett pyro­mandåd 1982 och därefter revs huset.

Rylan­ders & Rudolphs fab­rik star­tade i Stock­holm och fly­t­tade först till kvar­nen på Dan­viksklip­pan. Men större lokaler behövdes och före­taget köpte där­för en tomt nära Hen­riks­dals gård på Dan­vikens hos­pi­tals utmark­er. Här på Väs­tra Finn­bo­davä­gen byg­gdes en förs­ta min­dre fab­rik i mit­ten av 1880-talet. Undan för undan byg­gdes nya fab­rik­shus till län­gre uppåt vägen. Inte för­rän runt 1910 var fab­riken sam­man­byg­gd och så enhetlig som på bilden.

Fab­riks­byg­gnaden står kvar än idag – med några påbyg­g­da våningar. Rudolph var pio­njär på att byg­ga högre och håll­fastare sko­rste­nar än tidi­gare och den förs­ta byg­gdes här.

Salt­sjöbanan invigdes 1893 och Hen­riks­dals sta­tion var länge ranger­bangård med lok­stal­lar och gods­ma­gasin. Rylan­ders och Rudolphs hade stor nyt­ta av järn­vä­gen. Flera av de sto­ra indus­tri­er­na i Sick­la hade egna stick­spår med förbindelse med ham­nar­na på Södermalm.

Här är arbe­tarstyrkan, med mån­ga kvin­nor, vid Rylan­ders & Rudolphs fotografer­ad med den övre fab­riken (Mat­tfab­riken) på Hen­riks­borgsklip­pan i bak­grun­den 1913.

Arbe­tar­na vid Rylan­ders & Rudolphs Fab­riks AB tillverkade bland annat mikro­fonkol och dynamoborstar. Länge gick fab­riken under nam­net ”Kol­spet­sen” efter de sam­man­pres­sade kol­spet­sar till båglam­por man fram­ställde. Men fram­förallt tillverkades bat­terier till vevtele­fon­er som nu fick sitt genom­brott. På 30-talet drab­bades fab­riken av en svår brand.

Före­taget expander­ade och byg­gde även en fab­rik i Sick­la och hade som mest ett 90-tal arbetare. Konkur­rensen med de sto­ra tele­fon­bo­la­gen som LM Eric­s­son blev dock för svår och i slutet av 1950 talet lades pro­duk­tio­nen ned. Före­taget Grafisk Färg, som ägdes av Bon­niers, tog över byg­gnaden. Det verkar inte ha bliv­it någon färgtil­lverkn­ing utan lokaler­na använ­des mest till lager. Så småningom kom min­dre indus­tri­er, kon­tor, en restau­rang och skola.

På den­na kar­ta syns Mat­tfab­riken eller den övre fab­riken tydligt,  lik­som den lil­la går­den Hen­riks­dal, nedan­för åt syd­väst. På Väs­tra Finn­bo­davä­gen lig­ger fab­riken Rylan­ders & Rudolphs. Vägen under Salt­sjöbanan finns inte ännu utan Hästholmsvä­gen kor­sar järn­vä­gen unge­fär där bom­mar­na för gående är idag. På Dan­viksklip­pan är kvar­nen bor­ta och det finns en friluft­steater – men inga punk­thus ännu.

Nedan­för Fåfän­gan, på Söder­malm, syns att järn­vä­gen går norr om husen på Dan­viks­gatan som i en böj led­er fram mot Dan­viks­bron. Salt­sjöq­varns­back­en går ned mot Salt­sjöq­varn från Sku­ru­vä­gen som Vär­mdövä­gen ännu hette. Ovan­för Finn­bo­da varv syns fort­farande det gam­la värd­shuset som nu var per­sonal­mat­sal. Söder om Finn­bo­da varv lig­ger en idrottsplats.

På det­ta fly­g­fo­to syns tydligt hur stor mat­tfab­riken på Hen­riks­borgsklip­pan var.

Till vän­ster syns entrén till Dan­vikshem. Nu finns ock­så Östra Finn­bo­davä­gen ned mot kajen i bildens vänsterkant.

I back­en ned mot Hen­riks­dal kän­ner vi igen dagens sväng­da byg­gnad där Rylan­ders & Rudolphs fab­rik en gång låg. I bildens övre högra hörn skym­tar ranger­bangår­den som då fanns vid Henriksdal.

Hen­riks­dals­ber­get är obe­byg­gt och trädgård­sodlin­gar syns nedan­för. Vid bergets fot lig­ger den så kallade Stenvil­lan och den gam­la går­den Hen­riks­dal långt högerut.

Nedan­för Hen­riks­dals­ber­get, unge­fär vid dagens park­er­ing­shus, låg det­ta bostad­shus som hette Stenvil­lan eller Nord­stjär­nan. Enligt vis­sa uppgifter fanns här en kemisk fab­rik som tillverkade parfymer.

Området kring Stenvil­lan och Hen­riks­dals gård unge­fär där Kvarn­holmsvä­gen går idag. I mit­ten tvättstu­gan och i bak­grun­den ved­bo­dar till vän­ster och ladugår­den till höger.

Här sätts det potatis på Hen­riks­dals äng. Bilden är tagen från Gäd­dviken­hål­let och Finn­bo­da varv lig­ger till höger. Kvarn­holmsvä­gen går till vän­ster. Mat­tfab­riken på Hen­riks­borgsklip­pan syns till vän­ster i bildens överkant.

Uppe till höger lig­ger Dan­vikshem och nedan­för syns en liten stu­ga och ett fot­bollsmål. Det var en enkel idrottsplats som Nac­ka Sportk­lubb hade byg­gt. Där spelades fot­boll, bandy och ishock­ey – bland annat en junior­land­slags­match i ishock­ey mel­lan Sverige och Fin­land 1949.

Här byg­gs vägen upp mot Hästholmsviaduk­ten som än idag led­er över Vär­mdövä­gen till Dan­viksklip­pan. Fotografen står unge­fär vid tun­nelmyn­nin­gen på Hästholmsvä­gen och till vän­ster lig­ger idag den sto­ra vita kon­tors­byg­gnaden Dan­vik Cen­ter. Rakt fram i det lil­la huset lig­ger den gam­la kro­gen Kransen.

Vägen fort­sät­ter till vän­ster mot Vär­mdövä­gen som Sku­ru­vä­gen just döpts om till. Ännu var inte viaduk­ten under Salt­sjöbanan byg­gd utan här gick all trafik till och från Kvarn­hol­men med last­bi­lar och bus­sar – se eltrå­dar­na ovan­för vägen. Idag lig­ger här gångvä­gen mot Salt­sjöbanan och Vär­mdövä­gen och till höger buss­gatan upp mot Danviksklippan.

Det har gått några år sedan för­ra bilden och fotografen står här vänd mot Väs­tra Finn­bo­davä­gen på plat­sen där park­erin­gen fram­för Dan­vik Cen­ter lig­ger. Den blå tråd­bussen, från koop­er­a­tio­nens egen bus­slin­je, rullar på Hästholmsvä­gen på väg mot Hästholmsviaduk­ten över till  Dan­viksklip­pan. Det är sam­ma väg som idag. Nam­net Hästhol­men ändrades på 1930-talet talet till Kvarn­hol­men – men gatu­nam­net lever kvar.

Väs­tra Finn­bo­davä­gen försvin­ner upp mel­lan berget och den före det­ta Rylan­ders & Rudolphs fab­rik som nu har tag­its över av Grafisk färg. Huset står kvar än idag men den höga sko­rste­nen, som skym­tar i övre högra hör­net, är borta.

Ren­ingsver­ket i Hen­riks­dals­ber­get invigdes 1941 och den delen av berget ägs av Stockholm.

Efter­som Hen­riks­dals­ber­get är högst i väster och där mäter hela 57 meter över havet och till­hör Stock­holm och Sofia för­sam­ling är det Stock­holms inner­stads högs­ta punkt!

Från bör­jan skulle ren­ingsver­ket byg­gas i Hen­riks­dal­sham­nen – men området var allde­les för sankt. Att byg­ga ett så stort ren­ingsverk inne i ett berg var unikt. Efter en rad utbyg­gnad­er är ren­ingsver­ket lan­dets störs­ta och ett av de störs­ta i Europa som lig­ger i ett berg.

Så här idyl­lisk såg Dan­viksklip­pan ut från Söder­malm i slutet av 1800-talet. Kvar­nen använ­des vid färgfram­ställ­ning och det var i kvar­nen som Rylan­ders och Rudolphs hade sina lokaler före fly­t­ten till Väs­tra Finn­bo­davä­gen. När bilden togs fanns inte Ham­mar­by kanal utan vägen ut mot Sick­la och Vär­mdö gick ännu runt Danviksklippan.

På Dan­viksklip­pan byg­gdes på 1940-talet nio punk­thus. I sam­band med bygget av Ham­mar­by kanal på 1920-talet över­tog Stock­holm Dan­viksklip­pan från Nac­ka. Det gällde hela området  öster om och längs med Ham­mar­by sjö ända ned till går­den Ham­mar­by, som låg där den gam­la Lumafab­riken ligger.

Dan­viksklip­pan är färdig­byg­gd sedan några år. Det fanns gott om butik­er på klip­pan som hade eget postkon­tor fram till 1970-talet. På 1950-talet fanns allt­så en ron­dell i Hen­riks­dal. Brädgår­den till vän­ster låg kvar till så sent som 2005.

Utsikt från Hen­riks­dals­ber­get över bygget av Hen­riks­dal­sham­nen  — brädgår­den som låg nere till höger är bor­ta. Nor­ra Ham­mar­by­ham­nen syns på andra sidan Ham­mar­by sjö och Dan­viksklip­pan skym­tar till höger.

Marken här ägdes tidi­gare av Dan­vikens hos­pi­tal och Hen­riks­dals gård.

Året efter det att den­na bild togs revs linol­je­fab­riken på Hen­riks­borgsklip­pan som syns längst upp i mit­ten av bilden. Salt­sjöq­varns byg­gnad­er syns tydligt och det står Kejsar­mjöl på ett av taken.

Byg­gnaden nedan­för Hen­riks­borgsklip­pan, på Väs­tra Finn­bo­davä­gen med sko­rste­nen, kän­ner vi igen som före det­ta Rylan­ders & Rudolphs.

Där det sto­ra vita kon­tor­shuset, Dan­vik Cen­ter, idag lig­ger vid Salt­sjöbanans sta­tion är det ännu obe­byg­gt. Kvarn­holmsvä­gen, som nu går under Salt­sjöbanan, lig­ger bred och öde ut mot Finn­bo­da Varv.

Hen­riks­dalsmotet är så gott som öde och i Lugnets kåk­stad är det full verk­samhet i skjulen.

Hen­riks­dals­ber­get har planats ut för att bebyg­gas i ett samar­bete mel­lan Stock­holm och Nac­ka kom­mun. Bostads­bris­ten var skriande och miljon­pro­gram­met påg­ick med målet en miljon nya bostäder på tio år i Sverige.

Nackas bergi­ga natur erb­jöd inte så mån­ga platser för sto­ra bostad­som­rå­den nu när byg­gkra­nar­nas räck­vidd styrde hur bostad­som­rå­de­na skulle utfor­mas. Läget nära Söder­malm var attrak­tivt och Hen­riks­dals­bor­na var i bör­jan angelägna om  att få höra till Stock­holm – områdets tele­fon­ab­bo­nen­ter hade till och med stockholmsnummer.

I bildens under­kant syns att motorvä­gen utefter Svin­der­sviken inte är byg­gd. Stignin­gen upp utefter viken skulle senare kallas Kaf­feback­en efter­som kaf­fer­os­teri­et på andra sidan vat­tnet ibland släppte ut doften av brän­da kaf­febönor. Trafiken går den gam­la vägen upp mot Sick­la bro. Det skrevs om köer, det så kallade trafikelän­det, i tid­ningar­na och det pop­ulära lördagspro­gram­met CeGe Ham­mar­lunds Sveriges bil­ra­dio hade ständi­ga rap­porter om köer­na på Värmdövägen.

Mat­tfab­riken på Hen­riks­borgsklip­pan uppe i högerkant ska snart rivas.

Arkitek­t­bröder­na Tore och Stig Ahlsén hade redan på 1940-talet fått upp­draget att utfor­ma bebyggelsen på och kring Hen­riks­dals­ber­get. De tänk­te sig hus på höjder­na och slut­tnin­gen ned mot Vilans sko­la och ett cen­trum i dalen. De fles­ta husen skulle vara min­dre och i tre-fyra våningar. Bröder­na Ahlsén hade tidi­gare ritat per­son­al­bostäder­na i funkisstil ovan­för Finn­bo­da varv och senare även Vilans sko­la och tidi­gare Års­ta centrum.

Men byg­g­plan­er­na blev förse­nade efter­som Salt­sjöbanan eventuellt skulle byg­gas ut, förbindelsen Österleden till Djurgår­den diskuter­ades och Vär­mdövä­gens framtid var oklar.

Men i mit­ten på 1960-talet var allt­så bygget igång och arkitek­t­bröder­na hade fått rev­idera sina rit­ningar och idéer kraftigt. Mån­ga fler bostäder skulle få plats, det skulle vara rationellt att byg­ga och myck­et mark skulle fort­farande reserveras för en eventuell Österled. Än idag är mark vid Finn­bo­da som bekant reserver­ad — även om det inte finns några beslut om en östlig förbindelse.

Tore Ahlsén blev så nöjd med området att han själv fly­t­tade in i en av de 770 lägen­heter­na och det får väl ans­es som godkänt.

Tidi­gare kunde ren­ingsver­ket ha prob­lem med luk­tande utsläpp och Hen­riks­dals­ber­get kallades ibland Dasslocket.

Janne Peters­son